Sida:BillingE.Herdabref.djvu/57

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
57

läroformer. Men allt hänger här till sist därpå, att arbetet på skapandet af de nya formerna får drifvas fram och behärskas af rent och uteslutande inre, religiösa och sakliga motiv. Då behöfver brytningen inom samma kyrka mellan olika åskådningar icke försvaga den religiösa koncentrationen och kraften i dess förkunnelse eller leda till någon utvattning af denna. Men hvarje medveten sträfvan att »anpassa» sig efter ett utifrån kommande tryck är alltid dödsbringande — fullt lika mycket, om trycket kommer från vänster, som om det kommer från höger. Blott om kyrkan ser hvarken åt höger eller vänster utan rakt fram, på evangeliet, med tidens frågor och nöd brännande i sitt eget hjärta, kan den gifva åt tidens människor, kanske ej hvad de begära men hvad de behöfva. Och en »allmän» religion, en religion s. a. s. in abstrakto — är ett oting, som aldrig existerat. Blott såsom pregnant kristlig och utprägladt evangelisk, blott såsom bekännelsekyrka, kan kyrkan utföra en religiös gärning.

Folkkyrka

Måhända skall det för mången te sig nästan som en motsägelse, om jag efter det nu sagda såsom en andra, för mig ur min öfversta premiss lika omedelbart följande konsekvens uppställer den tesen, att vår kyrka under alla förhållanden måste sträfva att behålla sin karaktär af folkkyrka. Och saken förbättras knappast, om jag fäster uppmärksamheten på, att jag sade, ej statskyrka, utan folkkyrka. Folkkyrkan och statskyrkan, det är, säger man väl till en början, detsamma. Och däri ligger ju i hvarje fall den oförnekliga sanningen, att, vare sig vi tala om den svenska statskyrkan eller om den svenska folkkyrkan, är det i båda fallen samma storhet vi mena. När vi på senare tider oftare än förr välja uttrycket »folkkyrkan», är man på åtskilliga håll benägen att däri snarast se ett försök att blanda bort begreppen. Nu är ju saken den, att om man vill hafva en sammanfattande term för vår kyrkas organisatoriska egenart, passar i själfva verket uttrycket »folkkyrka» vida bättre än »statskyrka». Den äger, i sitt kyrkomöte, sina kyrkostämmor, sättet för prästers och biskopars tillsättande o. s. v., en hel rad af drag, som bruka saknas i de egentligt typiska »statskyrkorna», och som tillsamman konstituera en grad af