Sida:BillingE.Herdabref.djvu/61

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
61

samma tanke ett ytterligt drastiskt uttryck, då han talade om det uppbyggliga, som för honom låg i att tänka på, att gränsen för hans församling uppdrogs af »stadens dike». Det ser ytterligt profant ut. Kyrkan tager en yttre, administrativ enhet: socknen, kommunen, och kallar den för en sin församling. Man träder ej genom ett fritt och medvetet beslut in i denna församling, utan, kan det med någon öfverdrift sägas, man födes därin.

Dock borde det, synes det mig, för den som blott något trängt på djupet i lutherdomens paradoxalt-evangeliska åskådning och sett, i hur många punkter den just på grund af sin djupare religiösa idealitet kommer att i det yttre te sig skenbart profanare än andra religiösa livsformer, ej vara så svårt att också i territorialförsamlingen se den andra organisationsprinciper öfverbjudande idealiteten. På en punkt har i själfva verket kyrkan redan sedan gamla tider med full klarhet dragit ut de tankelinjer, som från en evangelisk åskådning med nödvändighet leda öfver till folkkyrkoidealet. Om vi med full öfvertygelse häfda barndopets praxis, ej af några allmännare ändamålsenlighetsskäl utan på rent religiösa grunder, och ej blott som något vid sidan af den motsatta praxis berättigadt utan såsom den i vår religiösa situation ensamt ideella ordningen, så beror detta ju ej på någon enskild, i den heliga skrift oss gifven föreskrift. Förstår man med bibelbevis ett åberopande af enstaka bibliska »dicta probantia», så stå visserligen, såsom det alltid vid ett sådant lagiskt missbruk af skrifen gör, sådana ord till förfogande för båda de motsatta ståndpunkterna; men jag tror, att det måste erkännas, att barndopets motståndare hafva väl så lätt som dess förfäktare att finna bevisställen af den arten. Men trots detta är bibelbevisningen för barndopet af en i sanning öfverväldigande styrka. Den är gifven i hela skriftens endräktiga vittnesbörd om Guds nåd såsom den universella och »förekommande» nåden. Vi veta om hvarje människa — och det är, noga besedt, det enda vi med full visshet veta om alla —, att Guds nåd är till också för henne, och att den ej väntar på något initiativ från hennes sida för att komma henne till mötes, utan alltid själf gör början; och vi