Sida:BillingE.Herdabref.djvu/66

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
66

hvilar blott därpå, att också han är en fattig, syndig människa, som Gud ej tröttnar att förlåta.

Guds universella och förekommande nåd är det som folkkyrkan vill förkunna och som den också i sin organisation söker att afspegla och objektivera. Men hafva vi en gång fått sikte på det objektiva sammanhang, som består mellan detta allra innersta och högsta: Guds nåd, och detta det mest utvärtes och skenbart profana: kyrkans »geografiska» gränser, då strömma från alla håll nya tankar till, bekräftande att vi äro inne på rätt väg. Nu komma de mera kulturella och socialetiska synpunkter på folkkyrkans betydelse, hvilka vi förut, när de gjorde anspråk på att vara de öfverst afgörande, måste afvisa, tillbaka, men nu på sin rätta plats. Hvarje kyrkosamfund, som verkligen fullgör sin enda uppgift att bringa Guds frid till människosjälarna, utför i och därmed, såsom vi redan från viss synpunkt sett, ett fridstiftande värf i kulturell och socialetisk mening: bidrager till att god sed hålles vid makt och stärkes, att lag och samhällsordning genomträngas af fridens ande, och att bitterheten mellan samhällsklasser och folk mildras. Men den fulla förmågan att göra denna insats i folklifvet får kyrkan dock blott i den mån den — öfverst af rent religiösa grunder — konsekvent konstituerar sig såsom en folkkyrka, som för att nå fram till alla sträfvar att taga alla de yttre förbindelser, som den gemensamma boningsorten och samhällslifvets olika förhållanden redan knutit människor emellan, också i sin gemenskaps tjänst; som, ej i svag eftergift utan af religiös styrka, lämnar rum inom sig för olika ståndpunkter och utvecklingsstadier, och som af samma skäl, utan alla försök att pröfva hjärtan och njurar, låter enhvar komma och taga av dess rikedom just precis hvad hvar och en vill. »Gud bringe friden åt Sveriges själ», sjunga vi i vår nya kyrkliga folksång. Kortare och pregnantare kan den uppgift, i hvars tjänst Sveriges kyrka står, ej uttryckas. Helt visst afser diktaren här med »friden» först och sist just den Guds frid i själarna, om hvilken Paulus sade, att den skall bevara våra hjärtan och tankar. Och när han talar om Sveriges själ, är det säkerligen ej hans afsikt att skjuta tanken på de enskilda