Sida:BillingE.Herdabref.djvu/67

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
67

människosjälarna i bakgrunden. Men dock är det svårligen någon tillfällighet att uttrycket, just därför att det var om en folkkyrka han sjöng, formade sig så, att det kan innesluta också allt som kräfves, för att det på folklifvets — om man så vill: folksjälens — djup skall skapas och vidmakthållas en fond af gemensam andlig besittning, som skyddar folket mot att helt slitas sönder af stridiga intressen och upplösande andemakter.

Men framför allt är det den rent religiösa tankevärlden, som för oss börjar öppna ständigt nya perspektiv, när vi begrundande stanna inför det oskiljaktiga samband, som vårt folks historia med tusentals trådar knutit mellan vår kyrka och vårt folk, mellan Guds evangelium och folkets seder och traditioner, mellan hans nåd och själfva dess naturgrund: mellan, skulle jag vilja säga, nådens och skapelsens, Sonens och Faderns riken. När vi se tillbaka på denna historia och sätta också den, såsom vi med all historia måste göra, in under ljuset af vår bekännelse om den lervande Guden — hvad se vi? Vi se med djup och tacksam rörelse alla de Herrens tjänare, i hvilkas arbete vi fått inträda, från Ansgarius och ända fram till dem, vid hvilkas grafvar vi nyss stått. Men bakom dem se vi ånyo, såsom profeterna lärde oss att se det i sitt folks historia, den ena allsmäktiga kärleksviljan, som håller alla historiens trådar i sin hand och tvinnar dem alla in i sin kärleks väf. Vi se hans hand bakom de stora gestalterna i vår kyrkas historia: Ansgarius, Birgitta, Olaus Petri, Gustaf Adolf, Rudbeckius, Wallin, Schartau o. s. v.: de äro hans sändebud till oss, lika visst som profeterna till Israel och apostlarna till grekerna och Rom, — men hans hand se vi också, och på sitt sätt än tydligare, när vi taga också de smärre och de små med och tänka på alla de tröttsamma fjät, som trogna herdar därute i territorialförsamlingarna gått mellan prästgården och de många hemmen och ej gått något förbi: de voro också hans sändebud, och hans kärlek var det som höll dem uppe och dref dem åstad — ja, vi se honom också och på sitt sätt allra tydligast, när vi tillika tänka på, hur många krafter utom och inom kyrkan som ställt sig i vägen för hans afsikter, eller när vi komma till tider, då kyrkan