- 68
själf syntes på väg att slumra in och att uppgifva sin plikt, men ordets verk ändock, fast det mångenstädes fick söka sig nya vägar, ej stannade af: Gud stod alltjämt bakom ordet, han sof icke och svek icke, och fann han ej inom kyrkan tillräckligt med sändebud, fick han taga dem utanför, men genom dem väckte han ock kyrkan till nytt lif och ny tjänst. Såsom hela historien, när vi sågo den på profeternas sätt, till sin innersta halt blef till en räcka Guds gärningar, så blir nu också hela vår kyrkas historia, bakom och trots allt människoverk, till en enda Guds gärning, en hans utkorelse- och förlåtelse-gärning mot vårt folk. Och såsom hon nu står där, förkunnar hon ej blott i ord evangeliet om Guds förlåtelse, utan hon är, hon betyder själf realiter ett Guds förlåtelsetillbud till allt Sveriges folk. Och vi alla, hennes tjänare, äro blott, när det är som allra bäst, enskilda ord eller stafvelser i denna Guds egen förkunnelse, »ropande röster», som snart skola förstummas, — men han skall alltjämt tala. Och när vi nu se tillbaka på det i vår kyrkas organisation, som först väckte vår anstöt, känna vi i dess folkomspännande vidd igen hans stora sätt att tänka, för hvilken folken äro »såsom en droppe ur ämbaret» (Jes. 40: 15), och bakom mycket, som förut syntes oss profant, känna vi igen hans kärlek, som, när det gällt att komma människor riktigt nära, aldrig tvekat att låta sitt ord ikläda sig förnedringsgestalt. Först när vi kunna se saken på detta sätt, se, att det till sist är han själf som här, med Luthers ord, »kallar och församlar» — märk att Luther sätter »församlar» omedelbart efter »kallar» — för att sedan med ordets och Andens surdegskraft (Matt. 13: 33) »upplysa och helga» dem, han församlat, till ett de heligas samfund och så i »Jesus Kristus behålla och bevara dem i en rätt tro» — först då släpper tviflet oss, om ej ändå till sist det folkomfattande omfånget af vår kyrkas arbete måste blifva till skada för dess djup, om vi verkligen våga hålla fast vid en så stor uppgift. Men då se vi ock, att vi helt enkelt ej våga sätta målet lägre.
Den som upptäckt denna folkkyrkans fördolda rikedom och för hvilken denna, med sin ofta blott alltför torftiga verklighet, blifvit på detta sätt s. a. s. transparent, han är nog för alltid
