Sida:BillingE.Herdabref.djvu/70

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
70

den, äfven där intet skäl till klagan fanns, och ofta bakom dess handlingar spårat motiv, som voro statsmakten helt främmande. Än åter har man knappat af på det religiösa idealet, betraktat folkkyrkan mer eller mindre såsom en blott statsinstitution, eller åtminstone i det folkkyrkliga momentet i kyrkans organisation väsentligen blott sett en konsekvens af det statskyrkliga. Så har man blifvit servil gentemot staten, stillatigande funnit sig äfven i verkliga öfvergrepp och tänkt: i en statskyrka kan det nu en gång ej vara annorlunda.

Hölle vi folkkyrkans religiösa motivering alltid fast i sikte, skulle vi vara skyddade mot båda dessa frestelser. För en kyrka, som af religiösa grunder vill så vidt möjligt söka omspänna hela folket, och som känner ansvaret för alla därinom, af Gud, äfven om människor skulle lyfta det från henne, ofrånkomligt lagdt på sina skuldror, måste en nära förbindelse med den makt, som med rättsordningens medel har att hägna om detta samma folk och därinom befrämja och stödja allt godt verk, te sig icke blott såsom naturlig, utan såsom det enda naturliga. Blott den, som i rättsordningen ser, ej — såsom den för den evangeliska åskådningen står — mänsklighetens och folkets näst Kristi evangelium dyrbaraste egendom, utan något redan i och för sig oetiskt eller åtminstone misstänkt, kan se något principiellt förkastligt eller för kyrkan profanerande däri, att denna rättsordnings handhafvare öfvertaga en del af den yttre kyrkoledningen. Där staten verkligen håller sig till det yttre, till »externa», ligger i själfva verket i dess öfvertagande af en del rättsliga och ekonomiska funktioner, som eljes kyrkans egna organ skulle hafva att fullgöra, i stället ett skydd mot en inifrån kommande och därför så mycket farligare tendens till förvärldsligande — det kan vara nog att såsom illustration hänvisa till den romersk-katolska frikyrkans exempel. Men framförallt har förbindelsen med staten för kyrkan sitt värde däri, att den gifver henne ökade tillfällen att få tjäna och med evangelium betjäna hela vårt folk. Jag vågar ju icke påstå, att begäret att osjälfviskt få tjäna varit det enda motivet, som drifvit kyrkan i vårt land att så starkt hålla