Sida:BillingE.Herdabref.djvu/71

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
71

på förbindelsen med staten. Men ju mer detta blefve dess enda begär, dess mer skulle den å ena sidan taga sig till vara för att i onödan uppagitera en bitter och misstänksam stämning mot staten och å andra sidan se det som sin plikt att icke utan strid uppgifva det stöd, som den i förbindelsen med staten äger — för så vidt och så långt som den verkligen med fullgodt religiöst samvete kan hålla fast vid den.

Folkkyrkotanken står och faller visserligen — det är kanske det allra viktigaste att göra sig klart — ingalunda med statskyrkoformen. Äfven om alla förbindelser mellan vår kyrka och staten — utom dem som bestå mellan denna och varje samfund inom dess gränser, om än så litet, äfven af den rena föreningens typ — skulle upplösas, finnes det i och för sig intet som hindrar kyrkan att fortsätta sin verksamhet helt efter folkkyrkliga metoder och att ordna förhållandena inom sig, i fråga om medlemskap o. dyl., efter utprägladt folkkyrkliga grunder. Ja t. o. m. om staten skulle tyranniskt förklara, att den inom sig ej tolererar några religiösa samfund annat än i den rena föreningens form, skulle vår kyrka dock äga tusen sätt att göra det klart, att den alltjämt till sitt väsen är och förblir en folkkyrka. Ingen makt i världen kan hindra den att otvetydigt gifva tillkänna, att den, äfven om dess verksamhet i det yttre närmast uppbäres af någon slags förening, dock ingalunda känner sin omsorg inskränkt till dess medlemmar; att den alltjämt känner ansvar för alla inom de gamla geografiska gränserna; och att den ej betraktar dem blott såsom missionsobjekt, utan inbjuder dem att när som helst, utan att den hejdar dem med några frågor, taga full del i hvad den har att bjuda. Finns det någon, som behöfver andlig hjälp och ledning och ej vet, hvart han skall vända sig — den känner sig alltjämt skyldig och glädes öfver att få stå honom till tjänst, vare sig han står medräknad i »föreningen» eller icke. Allra tydligast skulle kanske den alltjämt bestående skillnaden — trots likheten i den yttre formen — mellan den och en verklig föreningskyrka framträda. just på den allra innersta punkten, i dess nattvardspraxis. Här framförallt är det som föreningskyrkorna, utifrån sina religiösa premisser, äro som ifrigast att sluta kretsen. Vår