Sida:BillingE.Herdabref.djvu/76

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
76

århundradena bildat den djupaste enhets- och fridspunkten i vårt folks lif, möjligheten att så i full utsträckning kunna göra. Och kan folkkyrkan genom troget och osjälfviskt tjänande giva också församlingarna ett intryck af sin religiösa innebörd, tänker jag, att den ganska dristigt kan säga till staten såsom Wilhelm von Schwerin till den gamle Drufva: jag vill se, hvem min gärd försmår.

Men skulle ändock bandet brytas, så måste vi visserligen sörja däröfver — ty det betyder, att människor åter på en ny punkt lyckats upplösa hvad Gud förenat — , men rådlösa skola vi ingalunda stå. Att Guds kyrkas historia icke slutar, därför att den svenska statskyrkans gör det, veta vi ju alla; men jag tror, att inte heller den svenska folkkyrkans historia därmed skulle vara slut. Man har ibland målat ett fruktansvärdt perspektiv öfver den svenska kyrkans framtid efter en eventuell skilsmässa från staten: hur den skulle upplösas i en massa små sektbildningar, kanske med någon slags allmänt religiös kulturinstitution vid sin sida. Efter min uppfattning måste vi ju föredraga äfven den trångaste religiösa sekt framför den grannaste statskulturkyrka. Lätt skulle dock valet icke blifva. Men sköta vi oss rätt, skola vi aldrig ställas inför ett sådant val. I den religiöst fattade och motiverade folkkyrkotanken ligger, synes det mig, det enda, som äfven om alla yttre institutionella band brista, kan hålla oss också organisatoriskt tillsamman. Men hafva vi rätt trängt in i dess religiösa rikedom, då gå vi, äfven efter en skilsmässa från staten, alla tillsamman, lugnt såsom om ingenting händt, bara vidare på samma väg, som vi alltid, fast ej alltid med klart medvetande om grunden därtill, gått — den evangeliska folkkyrkans. Och hafva vi ej i lättsinne eller experimenteringslust, utan därför att vi af yttre eller inre tvång ej kunde annat, brutit banden med staten, skola kanske, under den ökade bördans spänning, ur det ännu ej uppmätta fridsdjup, som vår kyrka sluter inom sig, nya, oanade krafter springa fram till välsignelse för hela det folk, som hon alltjämt vill tjäna.

* * *