Sida:BillingE.Herdabref.djvu/75

From Wikisource
Jump to navigation Jump to search
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
75

vid att tänka på skilsmässan från staten såsom en fullt real möjlighet, så att vi äro beredda att, om religiösa skäl så kräfva, beslutsamt taga steget ut. I denna mening gäller det därför för oss att, såsom jag någon gång uttryckt det, »hafva statskyrkan, såsom hade vi den icke» (1 Kor. 7: 29 ff.).

Se vi tillbaka, finna vi, att kyrkan i våra dagar i viss mening måste kämpa sin kyrkopolitiska strid på två fronter: mot tendensen att upplösa sambandet mellan staten och kyrkan å den ena sidan, mot försöken att åtstrama det å den andra. Så kan det lätt se ut, som om de olika kraf, vi i det föregående gjort gällande, stå i konflikt med hvarandra och därför i sin tillämpning måste leda till en hållningslös kompromiss. Ser man litet närmare till, visar det sig dock, att det i verkligheten blott är en front och, å vår sida, en enhetlig stridslösen. Såsom yrkandena på åtstramning af de statliga banden ofta komma från samma håll som de på statskyrkans afskaffande — det förra är ett genomgångsled fram till det senare — , så hafva också vi blott en sak att göra. Det är hvarken att drifva upp en hetsagitation för varje förment eller verkligt öfvergrepp eller att ängsligt gå ur vägen för hvarje konflikt — lika litet som man genom det förra skrämmer staten, lika litet, och väl än mindre, beveker man den genom det senare — , utan det är att i ord och gärning göra det allt klarare för alla och enhvar, att kyrkan blott önskar att få tjäna vårt folk och därför är besluten att ej utan strid släppa några yttre medel, som äro af betydelse för denna dess tjänst, men än beslutnare att ej tåla något, som försvagar dess kraft att bruka det medel, utan hvilket den alls ej kan utföra sin tjänst: evangeliet. Det viktigaste är naturligtvis det vittnesbörd den aflägger genom gärning, genom att helt enkelt tjäna och åter tjäna, arbeta och arbeta vidare. På en politiker, som principiellt betraktade kristendomen som ett gift för vårt folk, skulle naturligtvis icke heller det argumentet göra något intryck. Men nog skall man vara bra viss på att äga ett annat budskap, som kan skapa en hållfast inre fridsgrund i folksjälen, för att våga beröfva ett samfund, som blott begär rätt att få åt enhvar, som längtar därefter, bringa det evangelium, som i