- 80
till mötes på ett sätt som för den äldre »högkyrkliga» ståndpunkten var omöjligt, men kan på vissa andra punkter kanske nödgas att ställa sig än afgjordare afvisande än en mera statskyrkligt-högkyrkligt färgad ståndpunkt. Så skulle det t. ex. för mig vara omöjligt att reflektera på den någon gång framkastade tanken, att statskyrkan kunde i sig inorganisera de fria sammanslutningarna på sådant sätt, att den inom sig skulle sluta två till hela sin religiösa idé skilda församlingstyper: territorial- och föreningsförsamlingen. Det skulle för mig betyda ett närmande till den falska statskyrkotypen. Eller, för att återkomma till den i detta hänseende egentligen springande punkten, den olika nattvardspraxis, så är jag visserligen ej alldeles främmande för den tanken, att det rent religiöst sedt väl kunde finnas rum för flera olika former för nattvardens utdelande. Så kunde det t. ex. — det gäller här visserligen ett rent tankeexperiment —, blott det sörjdes för att allt ginge skickligt och ordentligt till, ligga något uppbyggligt däri, att en familjefader i ett kristet hem, såsom han är van att dagligen samla sitt husfolk till gemensam andakt, så ock ägde rätt att på en hemmets stora allvars- och högtidsdag samla de sina till nattvardsgemenskap. Och om medlemmarna af de frireligiösa sammanslutningarna inom vår kyrka blott i handling, genom att deltaga också i våra nattvardsgångar, visade, att de ej vägra att där mötas med alla, som vilja komma, synes det mig rent religiöst ej ligga något att klandra i deras önskan att fira nattvarden också i en trängre krets. Men när man klandrat vår kyrka därför, att den ej gick med på begäran att få inom kyrkan anordna sådana särskilda nattvardsgångar, kan jag — ehuru det ju kan hända, att också denna angelägenhet kunde skötts varsammare och finkänsligare, än som skedde — ej vara med. Ett tolererande i fråga om kyrkans eget nattvardsfirande af två olika principer vid sidan af hvarandra skulle åter för mig — jag nämner det mest såsom en exemplifiering, men också därför att sådana tankar faktiskt på nytt dykt upp — innebära ett fördunklande af själfva folkkyrkans religiösa grundtanke. Och att vaka öfver, att detta ej på
