Sida:BillingE.Herdabref.djvu/81

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
81

något sätt, direkt eller indirekt, sker, är något som också den enskilde prästen ständigt bör hafva för ögonen.

En helt annan sak är, att man i särskilda angelägenheter, där man verkligen står ense, med glädje tager vara på alla möjligheter till praktiskt samarbete, som erbjuda sig. På missionens område är ett sådant samarbete redan inledt. Det finnes nog också andra punkter, där det utan något svek mot vår principiella ståndpunkt kunde ske. Knappast något kyrkosamfund torde hafva varit så varsamt som vår svenska kyrka i äldre dagar mot att ens på enskilda punkter inlåta sig på ett samarbete med i principiella frågor oliktänkande riktningar. Därbakom har ofta stått en i sin art storslagen principfasthet och en äkta luthersk öfvertygelse om det ödesdigra i att köpa tillfälliga yttre vinningar på bekostnad af de inre grundprincipernas klarhet. Men det gäller dock att besinna, att man kan göra lika mycken skada genom att underlåta hvad som borde gjorts som genom att göra hvad som borde underlåtits. Vår Herre Kristus, som såsom ingen annan såg allt rent religiöst, dömde underlåtenhetssynderna fullt lika hårdt som öfverträdelserna. Och vi hafva i våra dagar ej råd att underlåta något, som vi med godt samvete kunna göra, för att de, som så väl behöfde stå endräktigt tillsamman, må föras åtminstone något steg närmare hvarandra.

* * *

Prästen och territorialförsamlingen.

Viktigast af allt är dock, att den religiösa synen på folkkyrkan får sätta sin prägel på den enskilde prästens rent positiva arbete i hans församling, hans territorialförsamling.

I sitt stora arbete »Von Conciliis und Kirchen» — kanske alltjämt den yppersta urkund, vi äga för den lutherska kyrkans organisationsprinciper — kommer Luther efter en lärd öfverblick öfver de stora konsiliernas historia till det resultatet, att de med all sin välmening egentligen uträttat hjärtligt litet. Därför menar han ock, att det ej är värdt att för mycket sörja, om det stora konsilium, af hvilket många just då hoppades så mycket, skulle dröja. Ty kommer det inte —