- 82
så ungefär uttrycker han sig — hafva vi dock alltid de små, men sanna och egentliga konsilierna, nämligen prästerna och, tillägger han — och det kunna också vi gärna göra —, skollärarna dagligen midt ibland oss. Uttrycket är litet paradoxalt, men själfva tanken är en af de hos Luther ständigt återkommande: den kommer till uttryck bl. a. i hans sätt att genomgående sätta likhetstecken mellan »predikoämbetet» och »kyrkoregimentet». Om hvad han härmed menar ha skrifvits många volymer och kunde skrifvas ännu många fler. Men hans afsikt är i hvarje fall ej, att med predikoämbetet en annan, mera rättslig funktion, något i stil med hvad vi kalla kyrkoregemente skulle vara förbunden. Men inte heller menar han blott, fast naturligtvis närmast, att genom predikanter och lärare, eller rättare genom det gudomliga och allsmäktiga ord, för hvilket de blott skola vara neutrala genomgångsled, kyrkans egentliga och viktigaste »regimente» utföres: det rent andliga, genom hvilket själarna läggas under Kristi herravälde. Utan han menar tillika bl. a.: å ena sidan att alla kyrkliga ordningar måste s. a. s. predikas fram ur och predikas in i församlingen — de få ej påoktrojeras dem såsom världsliga ordningar — och å andra sidan att ordet, om det rätt »drifves», skall hafva en sådan makt, att den räcker till ej blott att bringa de enskilda själarna tröst och frid utan också att bringa det allra mesta af de ordningar, som församlingslifvet behöfver, på frivillighetens väg till stånd — hvad som sedan här för staten, »det världsliga regimentet», blir kvar att ordna, blir blott sådana rena »externa», att det ej alls förtjänar kallas kyrkoregemente, kyrkostyrelse. Bakom hela denna tankegång står ju Luthers heroiska, i egentligaste mening profetiska tro på »ordets», evangeliets makt. En hel del af dess konsekvenser synas nog oss utopiska, och i hans eget hemland gick det, såsom redan förut antydt, rätt klent med deras genomförande. Men i någon mån har tankegången dock alltid bland oss praktiserats; den kunde och borde praktiseras långt mer än den gjort; och i hvarje fall står så mycket fast, att äfven i fråga om yttre ordningar blott det som af den enskilde prästen
