Sida:BillingE.Herdabref.djvu/87

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
87

viss ståndpunkt såsom den enda kristliga, skulle den icke blott riskera att på ett för hela dess auktoritet ytterst menligt sätt blifva slagen på fingrarna af förste verklige fackman, utan genom sin förhastade dom öfver andras ståndpunkter endast skärpa bitterheten i de sociala striderna. Jag kan knappt tänka mig en större olycka för vårt land, än om där något slags specifikt kristligt-socialt parti skulle uppträda på den politiska skådebanan. Hvad det gäller är fastmer att söka i alla de olika partierna skapa personer, som, hvar och en utifrån sina speciella, ensidiga men också befruktande, förutsättningar söka att tänka kristligt också i sådana frågor.

Men väl är det utan tvifvel af nöden, att kyrkan också i detta hänseende fullständigt skakar af sig det drag af en viss räddhågad bundenhet, om hvilket förut varit tal och som, om min diagnos är riktig, har sin egentliga grund däri, att den alltför mycket känt sig som stats- och allt för litet som folkkyrka. Hvarvid den tillika måste vara på sin vakt, att den icke blott byter bort ett ok mot ett annat. Kyrkan måste hålla på sin urgamla, ingenstädes djärfvare än stundom fordomdags här i Sverige brukade rätt att, när den står inför något som är uppenbart orätt, också fritt och otvetydigt, hvem hennes ord än må drabba, furstar, kapitalister eller folkmassor, få säga ifrån att det är orätt. Men om än tillfällen kunna komma, då det behöfves ett sådant ord till vårt folk från kyrkan i dess helhet, så gäller det dock här i synnerlig grad, att det egentliga kyrkoregementet dock ligger i de enskilda prästernas hand. Predikstolen måste ju hållas absolut fri från alla personliga utfall, och ingen får någonsin känna sig därifrån »utpekad». Men det är lika olyckligt — och lika fjärran från den »frid», som skall predikas — om predikan är så allmänt hållen, att åhörarna gå därifrån med den behagliga känslan, att däri intet fanns, som på något sätt behöfde oroa dem. Det gäller också i socialetiskt hänseende. Predikan bör, när så behöfves, kunna gifva åhörarna en impuls också till att underkasta sin ställning i en konkret sådan fråga en förnyad pröfning. Men än viktigare är det kanske dock, att prästen står i en sådan ställning till alla de olika skikten i sin församling — låt mig säga till