Sida:BillingE.Herdabref.djvu/88

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
88

arbetsgifvare såväl som till arbetstagare — att han i sin personliga umgängelse med de enskilda kan och vågar säga till den ene och den andre ett mänskligt-naturligt och kristligt-allvarligt ord äfven i en ömtålig stridsfråga. Särskilda svårigheter erbjuder det, af skäl som här ej behöfva utvecklas, för prästen i våra dagar att komma i ett sådant personligt förtroendeförhållande till de af socialismens idéer behärskade arbetareskarorna. Mången präst har nog resignerat inför dessa svårigheter. Men många exempel visa, att där man blott själf ser frimodigt på saken, och så framförallt genom hela sin personlighet visar, att det ej ligger några som helst bisyften bakom, där går det.

Den enskilda själavården.

Se religiöst på territorialförsamlingen — men se också verkligen religiöst på denna. De två teserna hänga ju så nära samman, att jag ej kunnat utveckla den ena utan att också komma in på den andra. Än tydligare skall sammanhanget framträda, om vi direkt från det sist afhandlade för ett ögonblick gå öfver till ett af de innersta centra i prästens rent religiösa gärning: den enskilda själavården.

Man klagar ofta öfver, att det i våra nutida territorialförsamlingar finnes så litet af och bjudes så få tillfällen till personlig själavård. De enskilda söka den ej längre som förr, och för prästen, som själf söker efter tillfällen därtill, resa sig mången gång nästan oöfvervinneliga hinder både af inre och yttre art, de senare framförallt genom den orimliga börda af expeditionsgöromål o. dyl., som staten alltmer hopat på honom. Förvisso finnes här både i det ena och det andra afseendet mycket att klaga öfver. Dock har det ibland förefallit mig, som om klagan till en ej så ringa del berodde på att man letade efter själavård och själavårdstillfällen i riktningar, där man i en nutida territorialförsamling ej rimligen kan vänta att finna synnerligen mycket däraf. Den nutida människan behöfver ej blott lika väl personlig själavård som äldre tiders, utan jag tror ock, att hon själf känner detta behof — den som blott någon gång bevistat en s. k. »frågelåda» vid ett ungdomsmöte, har fått ett vittnesbörd, bland många, därom. Men den stegrade ömtåligheten — den må nu vara af ondo eller godo — i fråga om den egna individualiteten och dess innersta hemligheter gör det svårt för henne att söka