Sida:BillingE.Herdabref.djvu/89

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
89

tillfredsställelse af detta behof på de gamla vägarna, öfverhufvud väl att direkt söka den hos en person, till hvilken hon eljes ej står i några personliga relationer, blott för »ämbetets» skull. Och å andra sidan måste man betänka, att äfven en sådan sak som själavården i en evangelisk kyrka måste kläda sig i en annan form än t. ex. i den katolska kyrkan eller i ett samfund, som mer eller mindre närmar sig sektens typ. Dess förebild får hvarken sökas i den romerska biktstolen eller i den metodistiska bönpallen. Ser man verkligen religiöst på territorialförsamlingen — tonvikten är här jämnt fördelad på båda hufvudorden — tror jag, att man skall finna, både att där redan nu öfvas mer personlig själavård, än de flesta tro, och att där finnas mycket flera tillfällen därtill, än mången märker.

Jag erinrade nyss om, huru församlingsprästen såsom nästan ingen annan får tillfälle att träda i beröring och blifva förtrogen med människor af de mest olika slag — och om vikten af, att han tar vara på alla sådana tillfällen. Jag skulle nu blott vilja tillfoga, att han bör betrakta detta helt enkelt såsom en sida af sin själasörjarplikt. Därmed menar jag icke, att prästen skulle sträfva efter att gestalta allt sitt umgänge med sina församlingsbor direkt till själavård. Till de högsta förmåner, som reformationen skänkt oss präster, hör, att vi få känna oss helt som enkla, i god mening naturliga människor bland andra människor: hvarje speciell asketisk eller sakramental nimbus är — det är den evangeliska kallelsetankens speciella gåfva till oss — tagen bort från prästens person. Och man kunde väl våga den paradoxen, att idealet för prästens dagliga umgängelse med sina församlingsbor är, att den är så naturlig, att de alls icke komma att tänka på, att han är deras präst. Men det måste ju genast tilläggas, att den också måste vara sådan, att detta aldrig kan glömmas. Det gör det ej heller, om prästen verkligen — här hänger ju allt på det rent personliga — är präst. Och då springa också ur denna vanliga, enkla umgängelse osökt tillfällen till själavård fram. De kunna komma midt under detta: prästen säger ett ord, som, utan att han vet om det, svarar på en ensam människas fråga. Eller