- 92
på alla lifvets områden, som kan och bör framväxa ur denna frid. Men hur viktigt det än är att predika lag, viktigast af allt är dock att vi söka lära oss den svåraste konsten: att predika evangeliet om Guds frid. Och i den punkten måste alla predikans linjer mötas. Ingen fara för att vår predikan genom denna religiösa koncentration skulle blifva monoton eller ensidig. Tvärtom. Det etiska och det sociala blir, om det lösgöres från det religiösa, abstrakt och är snart utpredikadt. Får man däremot blott en gång riktigt grepp om det religiösa, såsom det öfverordnade och primära, då öppna sig för predikan oändliga perspektiv. Då får man å ena sidan hela Guds lefvande historia med alla dess hemligheter och under att ösa ur. Och å andra sidan öppnar sig först då rätt blicken in i människohjärtats fördolda djup och hemligheter — de mörka och de ljusa. I läran om rättfärdiggörelsen genom tron med alla dess positiva och negativa följdsatser — om gåfvan såsom det första och uppgiften såsom det andra, om saligheten såsom det första och gärningarna såsom det andra, om friden och ofriden såsom de goda och onda tankarnas urkällor, om förtröstan såsom grundplikten och otron såsom grundsynden o. s. v. — ligger, fast det sällan beaktas, såsom en hel världsåskådning, så en hel psykologi, som går stick i stäf mot vår tids vanliga psykologiska föreställningar, men som människorna dock, när den möter dem, genast känna igen som sin egen och som bör kunna få dem att lyssna till.
Af predikans religiösa art följa omedelbart, bland många andra, två konsekvenser, vid hvilka jag ett enda ögonblick måste stanna. Den första är den, att en predikan till hela sin inre och yttre struktur måste vara något helt annat än ett föredrag. Kristi evangelium eller, hvad som är detsamma, evangeliet om Kristus är det, vi skola förkunna: vi skola icke anställa reflektioner öfver det utan bära fram det själf på nytt, på vårt sätt, såsom ett häroldsbudskap till vår tid och till en viss församling, i ett visst »nu», från den lefvande Guden. Från en synpunkt kunde man uttrycka detsamma så: vår förkunnelse måste likasom profeternas och Kristi innerst hafva handlingens karaktär. Däri ligger bl. a. att vi i hvarje
