der, som ansågo honom därföre med fasa och förskräckelse. Junker CARL, ehuru redan förlikt med BIRGER, fattade likväl ifrån den dagen för honom ett misstroende, som sedan alldrig kunde stillas. Och fastän CARL, i anseende til Jarlens öfverlängsna magt och ärhållna fördelar, måste innom sig fräta sin afsky och vedervillja, samt låttsa dyrka den med honom ingångna Föreningen, kan man dock säga, att ingen vänskap var mer vacklande än deras. Regenten, stor sjelf och äregerig utan mått, kunde omögeligen tåla, utan harm och hemlig afund, CARLS intagande egenskaper, som tillskyndade honom en allmän kärlek och võrdnad. CARL åter, väl mer ädel i sina tankar och ärligare i sitt uppförande, än Regenten, inrymde dock mycket åt hämdgirigheten och brukte sina fördelar, om ej till sin fiändes uppenbara skada, doch så till sitt försvar, att han genom försigtighet sökte uppfylla allt det, som han trodde brista i Regemtens lofven och egen styrrka. En vänskap emellan så stora Personer, förde af så stridiga afsigter, var således ej annat, än en dold fiändskap, som väntade
