ning till des högsta elände och betryck; finne vi åtminstone Christna Lärans första införsel, här i Sverige genom sitt exempel styrka en sådan anmärkning. Någre af des fortplantare, mindre angelägne om ett vilfarande folks andeliga sällhet, än egna timmeliga fördelar, voro intagne af många grofva och skadeliga grundsattser, som väl klingade behageligen å en mörk och okunnig tid, och kjuste ett vidskeppeligt folk; men voro så mycket farligare, som de tålte inga inkast af billigheten, ratade förnuftet, och ej fordrade utan blind tro och fullkomlig undergifvenhet. Således heto alla medel lofliga, som förde till goda ändemål: Falska undervärk och diktade påfund kommo under namn af gudeliga bedrägerier: Att vilja känna naturen, var en gudlös förmätenhet: att vilja bruka honom, var en syndig misströstan: att rasa i blindhet och yra, emot all försigtighet, var ett Gudeligt nit, och man söfde sitt förnuft för att vänta i öfverdåd Guds omedelbara hjällp. Olyckeligt folk, som hade att vänta ljus och omvändelse af så blinda och usla Lärare: Lärare, som efter de veste intet, gjorde sig heder af sin svag-
