het, och mäst yfdes af sin förtjenst hos Gud, när de som minst betedde sig värdiga det människliga namnet. Upsala Tempels otidiga förstörande visar påfölgden af deras så kallade gudeliga nit, och med hvad oskäl de trottsade människlig försigtighet, för att ej tvifla om Guds allmagt. Ty i stället för det de först bort förstöra det i folkets sinnen, genom öfvertygelse om des fåfänga, begynte de sin omvändelse af sjelfva Templets våldsamma uppbrännande. En så otidig gärning, ett så förvändt sätt att prädika Guds uppenbarade ord för hedningar och afgudadyrkare, kunde ej naturligen hafva än onda och skadeliga påfölgder: som, om de blott stannat i dessa olyckeliga lärares blod, och ej dragit hela landets långsamma elände och fördärf med sig, skulle mer röra vår ömkan öfver dessa uslingars välmenta öfverdåd, än skäliga förargelse öfver deras skadeliga nit. Afgudadyrkarne voro vidskeppelige och ifrige i sin falska Guds-tjenst: de kände ej Christna läran i brist af öfvertygelse: de ansågo detta vålld såsom ett tecken till tyranni och bevis af vederpartens svaghet i sin lära: med ett
