het, miste det sina dygder af vidskeppelse, och ökte sina fel af vantro. De gamla Svenska dygderna, ehuru berömlige, voro dock ej större, än att ock hedningar kunde rosa sig af dem, när tvärrtom att gifva sitt goda till Kloster och heliga lättingar, att fördrifva en stor del af sin tid i vidskeppelig fåfänga, att i afgudiskt raseri öfvergifva hus och hem för att besöka heliga orter, och mera sådant, voro dygder, som, efter de öfvergingo förnuftet och ej utan af tron kunde begripas, af våra Lärare yrrkades såsom förtjenster hos Gud, och enda medel att ärnå en evig sällhet. Det var alltså intet under, att allmogen, lagd under ett nytt andeligt ok, saknade sin gamla vördnad för Gästfriheten, och trodde sig äga nya skylldigheter att uppfylla, så att resande, som ej voro i stånd att skrämma sig till quarter och de flere behof, ofta blefvo obarmhärteligen afviste, ehuru sent de kunde komma, ehuru svår väderleken var, ehuru okunnige de voro om vägen till närmaste gård [1]. Å de resandes si-
- ↑ Härom äro medeltidens Skrifter uppfyllde med många vittnesbörd, se OLOF den hel.
