nesligare eller straffades af Lagen hårdare, än ett frivilligt lägersmål. Sådant gaf anledning till oändeliga envig och blodiga slagsmål. En Fader, en Broder, en förfördelad Friare, långt ifrån att hos dommaren se sin Dotters, sin Systers, sin Fästemös beröfvade ära skäligen ömmad, trodde sig sjelf i skylldighet, att i vålldsvärkarens blod urkrafva en mot brottet lämpad hämd. BIRGER Jarl, som insåg dessa missbruk, och de oordningar, hvartill ett sådant sjelfsvålld ledde, gjorde en lag, om qvinno-frid, att om någon understode sig vålldföra en qvinna, eller dräpa och sarga henne, skulle han icke allenast vara biltoglagd, och ej få nåd utan målsägandens förbön, utan skulle ock allt dråp eller sår, som kunde hända honom, medan han i sådan gärning och uppsåt stadd vore, vara ogilldt. Denna Lagen om qvinnofrid blef sedan år 1285. af Konung MAGNUS Ladulås bekräftad, och qvinnofridsbrott med samma straff anseddt, som hus- och hemfrids brottet [1].
Genom hus och hemfrids lagen hade
- ↑ Se st. Rimchrön. p. 34. MAGNI Ladul. Stadga af år 1285. efter WGL. p. 91.
