skadeligare för allmänna välståndet, som utom det sådant gaf anledning till envigen och blodiga hämder, var i synnerhet en så fördärfvelig sedvane qvinnokönet till högsta men. En flicka, långt ifrån att få rådfråga sitt hjärta i ett så angeläget mål, retade med sitt afslag snarast en fräck friare, och då hon råkade komma i hans vålld, hade ej att vänta utan ett beklageligt öde: blifven emot sin villja dens rof, hvars hustru hon hade afsky att vara, hanterades hon, vunnen i krig, såsom en fånge med hårdhet och svartsjuka, så länge hon var ällskelig, men med föragt och såsom en trälinna, på sin ållderdom. Förälldrar voro icke mindre att beklaga, som kommo i den svåra omständigheten, att se sin dotter i dylikt fall. Utan att få rådfråga sin dotters tycke eller egna skäliga afsigter, måste de ofta med sorg och grämmelse se sitt barn ryckas ur sina armar, och föras borrt, att blifva olyckeligt, uselt och fattigt. Detta förvända begrepp om ära och den rättighet, som qvinnokönet bör äga i borgeliga samhälldet, ledde till ett annat fel, som däruti bestod, att ett vålldsamt kränkande hvarken ansågs för
