bindas till saken; efter brottets beskaffenhet för hvillket han anklagades, skulle fria sig med sjelf sins ede och ett visst antal Edsgärdsmän. Desse svuro väl ej, om den anklagade var skylldig eller ej, utan allenast att de trodde det han vore oskylldig. Men den vidskeppeliga vantron för Järntecknen var dock så rotad i follkets sinnen, att denna BIRGER Jarls hällsosamma stadga hade stor svårighet att komma i värckställighet. Och fastän efter hans död, dess Son Konung MAGNUS Ladulås, som i allt gillade och förbättrade sin Faders inrättningar, och efter honom Konung BIRGER låto strängeligen förbjuda Järnbyrden, såsom ett allt för slipprigt bevis till Sanningens utletande; klagades dock långt därefter på en Herredag i Stockholm år 1320, att Järnbyrden ännu bruktes vid Domstolarne i Helsingeland, hvarföre en särskilld Stadga i Helsingelagen då intogs, till dess afskaffande, samt att alla mål, som tillförene efter Järn blifvit utrönte,
om sådana funnos, eller den anklagade kunde förmås till egen bekännelse, bruktes ej Edsgärdsmän.
