rättigheten, att tullfritt få handla i deras stad, och när emot trehundra år därefter en flygtig och förföllgd Svensk Adelsman, vår store GUSTAF ERIKSSON, kastade sig innom des murar, och sökte uppmuntra denna staden till sitt fäderneslands hjällp emot en Tyrannisk och trolös Konung, glömde han ej, att påminna staden om en vålgärning, som han så långt föråt nutit genom Svenskt bistånd, i sin yttersta nöd, och nu först hade tillfälle att vedergöra.
När detta var förbi, kommo Norrske sakarne åter i minne. Man hade väl flere gånger ifrån Svenska sidan låtit påminna Konung HÅKAN i Norige om ärsättning för den skada, som han genom infall och ströfverier, några år föråt hade gjort i Värmeland och Dal; men saken hade efter vanligheten blifvit utdragen på långbänken. Man yrrkade på slut å Svenska sidan: man sökte invänningar och uppskof å Norrska. Mycket gjorde ock ULF Jarls kallsinnighet till saken. Han hade sina afsigter, rådde ständigt till förlikning och gjorde, att detta ärsättningsmål icke utan mycket lamt sköttes. Ändteligen skicka-
