de Konung ERIK IFVAR THORSTENSSON af Dala till Norige, att fråga HÅKAN, huru han tänkte ställa Sverige till frids i dessa dess skäliga fordringar. IFVAR råkade HÅKAN i Obslo, som föreslog en ny sammankomst i Konghäll. Såsom fullmägtige å Svenska sidan affärdades dit ULF Jarl och BIRGER, tillika med flere Svenska Herrar. Men detta möte kom icke heller att gå för sig. Ty när de Svenske fullmägtige förnummo i Lödese, att HÅKAN var kommen med en Flotta till Konghäll, som syntes snarare båda krig än förlikning, hade de betänkande vid att kasta sig i en så ögonskenlig fara och inlåta sig i en underhandling, där HÅKAN hotade att visa sin rätt i så farliga skäl. Hvad faran ock icke var stor, gjorde ULF henne. Denne Jarlen, änskönt mån om Noriges vänskap, var dock mer för att draga saken ut på långbänken, än alldeles eftergifva Sveriges fordringar. Det senare kunde han ej våga utan allmänt knorr: det förra var ock nyttigare för en man, som ville hafva skäl för sina välgärningar, och som trodde all tacksamhet lida af tiden. Vi vete väl ej vist orsakerna härtill; men
