mån utsattes såsom en belöning för de Präster, som ville godvilligen skillja sig vid sina hustrur och lefva ogifte. Likaledes skulle ingen Biskopp eller Präst, vid straff af Bann, få lämna något af kyrkotionden till någon utom andeliga ståndet, eho han ock vore. De öfrige Skenninge-mötes Stadgar voro af mindre betydelse.
Men BIRGER skyndade ifrån dessa Andeliga Fäders vidlöftiga ordträtor, til att företaga något, som vore mer enligt med dess Ämbete. En barnlös och sjuklig Konung, en med honom utslocknande Konunga-stämma, nära skylldskapen med Kongliga huset, BIRGERS egen magt, och anseende, med flere omständigheter, retade hans ärelystnad, och gjorde honom omhugsen att kunna bruka tillfället, när det en gång komme att yppas. Till årnående häraf var intet så nödigt, som att hafva en krigsmagt under sitt befäl: intet mer intagande, än en ära vunnen i krig: intet kärare för allmänheten, än något äröfradt och med Kronan förenadt land: och ändteligen intet mer förtjenande än ett till Christna läran omvändt hedniskt follk. Tavast-Finnarne, voro icke allenast ännu