fylla vidden af en Konungs plickt och skylldighet. IFVAR BLÅ, hvars värk detta var, för att bespara de andra mödan att skylla på sig, steg strax upp i Riksmötet och svarade Jarlen utan krus och omsvep: att han ärkände rent ut, det han vore förnämsta orsaken till det skedda Konunga-valet: att då han genom sitt bearbetande lät falla en så stor värdighet på Jarlens Son, hade han, långt ifrån att tro, det Jarlen skulle taga illa upp en sådan betygad ifver och ära för dess hus, förmodat sig därigenom förtjena en större tack, än han nu ärfor: Att IFVAR, allt förväl öfvertygad om Jarlens förtjenster, för att neka honom det skäliga vittnesbörd, som sanning och billighet krafde, vetste nog, att Jarlen framför andra vore fallen att bära en Konglig Krona, men att IFVAR likväl hade trott, det Jarlen, såsom en redan gammal man, med mer billighet skulle upptaga sin Sons utkorelse, än blind af en fåfäng ära, söka namnet af det, som han ändå kunde vara under sin Sons minderårighet. Ändteligen beklagade sig IFVAR, att en så skälig uträkning hade slagit honom felt, och Jarlen med missnöje
