bonde att köpa mera skattskyldig jord, än som för besutenhet vore erforderlig. Tillvaron af denna inskränkning uti bondens förvärfsförmåga torde jemväl, om än ursprungliga syftemålet ej vant sådant, raedverkat, att den feodala uppfattningen af den olika rätt, hvarmed skatte- och frälsejord innehades, så småningom vann inträde uti vår lagstiftning. På enahanda grund hvilade de om ett utländskt inflytande erinrande, tid efter annan utkomna stadgandena i fråga om jagt, hvilka åsyftade att, med bi behållen rätt eller snarare skyldighet för allmogen till deltagande uti utrotandet af rofdjur, frånkänna densamma dess urgamla befogenhet att å egen eller samfällig mark döda villebråd; och det intresse för jagt, som i allt högre grad bemäktigade sig herremannaklassen, föranledde slutligen, att i anledning af den betydelse, som de fruktbärande träden hade för villebrådet, de gamla till jordegares ömsesidiga båtnad meddelade bestämmelserna blefvo från en helt och hållet olika synpunkt betraktade.
Den förändrade uppfattning i afseende å jordegandeförhållandena, som under slutet af medeltiden sålunda gjorde sig inom de högre klasserna gällande, bar under det nya samhällsskick, som med konung Gustaf I:s tillträde till styrelsen öfver svenska folket tog sin början, frukter, som för den framtida lagstiftningen blefvo utaf afgörande betydelse.
Ehuruväl en viss sträfvan att tillägga konungen dispositionsrätt öfver all mark, som ej tillhörde hemman eller byalag började redan under medeltiden att framträda, var det likväl först under konung Gustaf I:s regering, som dylika anspråk öppet och bestämdt utsades. Hans bekanta, i bref den 20 April 1542 uttalade sats, att »sådana egor som obygda äro höra Gud, konungen och kronan till» är härpå ett talande bevis; och i enlighet härmed lemnade han berättigande för nybyggare att nedsätta sig å allmänningar, som förut betraktats såsom en gemensam tillhörighet för ett visst landskaps eller härads invånare, utan att något särskildt begifvande af dessa, såsom lagen bjöd, synes hafva rättsligen ifrågakommit.
Landets skattskyldiga allmoge likställdes i många hänseenden med adelns landtbor, och ansåg konungen sig befogad att efter godtycke förfoga bland annat öfver hemmanens skog.
Väl må det vara sant, att det faderliga styrelsesätt, som under konung Gustaf I:s regering förekom, i anseende till dennes utmärkta egenskaper, var i hög grad egnadt att framkalla en ökad verksamhet inom flere olika näringsgrenar; men det ringa afseende, som härvid fästades å landets äfven för dess stormän och lärde temligen obekanta lag, kunde i synnerhet under den senare delen af samma sekel, då meddelade påbud ej alltid voro förestafvade af omtanka för landets gagn, utan tillkommo esomoftast blott för tillfredsställande af konungens personliga fördel eller nöje, ej annat än hos befolkningen, som lifligt bevarade minnet af sina gamla lagar, framkalla en önskan om återställande af lagskipningen på en mera rättslig grund, hvarför i framstå rummet erfordrades, att lagen blef för en hvar medborgare tillgänglig.
Med hänsyn härtill må bland de välgerningar, för hvilka svenska folket bör vara konung Carl IX tacksamt, ingalunda räknas såsom den minsta, att på hans föranstaltande den allmänna landslagen år 1608 af trycket utgafs och med kongl. stadfästelse försågs. Det var äfven hans afsigt att af dess i mer än ett hänseende föråldrade bestämmelser verkställa en revision; och i detta syfte utarbetades jemväl särskilda förslag, som dock icke vunno kraft af lag.
Oberoende af de åtgärder, som nu blifvit omförmälda, bibehöll sig den gamla, af Gustaf I utbildade rättsuppfattningen i fråga om allmänningar, bärande träd och jagt temligen oförändrad. Konung Gustaf II Adolf fullföljde i afseende å jagten sina företrädares planer och meddelade om densamma för dess stränghet utmärkta förordnanden.
Rörande den allmänna skogsvården tillkommo under denna konungs regering ingå vigtigare bestämmelser, utan förblefvo allmänna landslagens stadganden vid full kraft. Redan vid denna tid började emellertid att yppa sig en farhåga för skogsbrist, som, alstrad af allmogens och bergverksegarnes ohejdade slöseri och ovarsamhet, alltmera påkallade den lagstiftande maktens mellankomst.
Vid riksdagen 1638 sysselsatte detta ämne ständerna och uti riksdagsbeslutet detta år påpekades, hurusom allmänningar och andra skogar skadades af nybyggen, sågqvarnar, svedjande, hvaraf ofta skogseld uppkomme samt timmerskog, skeppsvirke jämte masteträd utöddes och allehanda högdjur och fogel omkomme, hvarföre det beslöts, att i alla härad personer skulle förordnas, som med nämnden besåge allmänningsskogarne och förordnade, hvilka redan bebygda torp finge bestå.
Om någon förändring i den bestående hushållningen var sålunda här icke fråga, utan ville ständerna blott förebygga en förminskning af de allmänningar, hvarest befolkningen af ålder egt att, när den egna skogen tröt, fylla sina behof, och? hemmansbrukarne derföre med missnöje sago att antalet afnämare ökades.
Medvetandet af den fara för skoglöshet, som i synnerhet det vådliga svedjandet med deraf föranledda omfattande skogseldar var egnadt att medföra, framkallade emellertid kort derefter kongl. förordningen den 18 mars 1639 om svedjehuggande äfvensom kongl. förbudet den 19 i samma månad om svedjande i bergslagerne samt om deras belöning, som sådant upptäcka, hvarigenom man åtminstone i de trakter, der skogens nödvändighet för bergsdrift mera uppenbart framträdde, sökte bereda en förbättring.
Frågan om erhållande af en tillfredsställande lagstiftning uti detta ämne förevar vid ständernas sammanträde år 1641, och afläts då till Kongl. Maj:t vid sidan af det allmänna betänkandet en särskild skrift angående skogarnes conservation, vilddjurens utrotelse och några andra saker, hvarom Kongl. Maj:t af ständerna äskat yttrande. Vid den påförande år hållna riksdagen påyrkades ånyo en sådan besigtning af allmänningarne, som år 1638 beslutits. Vid detta tillfälle stadgades tillika, att torp och nybyggen i saknad af åker och äng för att kunna till ett fjerdedels hemman skattläggas, skulle, om de utan landets skada ej kunde bestå eller för bergverken voro menliga, utdömas och utrifvas, och vidare allt svedjande i de orter, der bergshandtering förekomme eller syntes kunna lämpligen uppstå, för framtiden vara förbjudet; hvarjemte slutligen framställdes begäran ej mindre om åvägabringande af en fullständig skogsordning, hvarmedelst allt missbruk komme att förbjudas, men likväl en hvar njuta sin nödtorft af timmer och ved samt ega ohindradt tillfälle rödja jord till åker och äng, än äfven att ett specielt mandat i fråga om den af ständerna uttalade skyldigheten att återplantera bärande träd måtte utfärdas.
