Vid 1643 års riksdag sysselsatte ånyo detta ämne ständerna. Vådan af de folkhopar, som för jagt eller svedjande utan benägenhet att grundlägga en varaktig odling ströko kring landet och blott utödde skog, likasom behöfligheten af särskilda föreskrifter i fråga om rätt till jagt framhölls på ett kraftigt sätt, med förnyande af den vid föregående riksdag gjorda anhållan om utfärdande af en allmän skogsordning, hvarom äfven Kongl. Maj:t uti resolution å allmogens besvär den 13 december 1644 § 9 förklarade sig vilja gå i författning.
Af Kongl. Maj:t synes härefter utarbetande! af skogsordningen och af stadgar i fråga om bärande träd likasom angående jagt och djurfång hafva blifvit öfverlemnadt till vissa deputerade; och sedan vid 1647 års riksdag de uppsätta förslagen varit framlagda till pröfning samt ständerna, med anmälan om de anmärkningar, som förekommit, hos Kongl. Maj:t såsom sin önskan framställt, att förordningarne till allas rättelse måtte publiceras i städerna å rådstufvurätterna och å landet på tingen, utkommo omsider den 22 mars 1647 »Stadga och ordning om skogarne i riket», hufvudsakligen byggd å de grunder, som förut varit af ständerna uttalade, äfvensom »Ordning och stadga öfver allehanda bärande skogsträn i riket och deras plantering» samt »Ordning och stadga, huru alla rikets inbyggare sig förhålla skola med jagter, djurfång och fogelskjutande».
Betecknande för den vigt och betydelse, som vid denna tid bergshandteringen för landets hela hushållning ansågs ega, är den inrättning, som alltsedan år 1630 under namn af bergsamtet eller generalbergsamtet egde bestånd och nära samtidigt med tillkomsten af nyssberörda förordningar eller den 6 juli 1649 fick en utbildad organisation.
Under den nya benämningen af Kongl. Maj:ts och rikets bergskollegium kom denna myndighet, som enligt den utfärdade fullmakten egde att till förmån för bergverken förfoga öfver kronans strömmar, skogar och allmänningar, och städse med lifligt intresse följde allt, som hade samband med bergshandteringen, att å skogslagstiftningen utöfva ett betydligt och i många hänseenden gagneligt inflytande; och likasom de år 1639 tillkomna inskränkningarne uti rätten att svedja i bergslagsorter sannolikt var en följd af bergsamtets föregående inrättande, så är det temligen antagligt, att bergskollegium till de åtgärder, som efter skogsordningens tillkomst vidtogos för främjande af en bättre skogsvård, mäktigt bidragit.
Att de i många hänseenden lämpliga föreskrifter, som uti 1647 års skogsordning förekommo, i anseende till det sjelfsvåld, som förut egt rum, å många orter föreföllo i synnerhet allmogen ganska besvärliga, ligger i sakens natur. För denna del af befolkningen torde alltså en återgång till det gamla tillståndet i flere afseenden hafva befunnits Önskvärd, under det att skogarnes fortgående sköfling utgjorde för dem, som häruti sago en för landets ekonomiska utveckling betänklig fara, ett talande bevis för otillräckligheten af de meddelade, bestämmelserna. Det dröjde i följd häraf icke länge, innan en omarbetning af skogsordningen blef ifrågasatt, hvarvid den stora vigt, som bergshandteringen och dermed skogens bibehållande egde för statens finanser, gaf frågan en ökad betydelse. Den myndighet, hvilken för nämnda näringsgren förkofran blifvit inrättad, synes äfven hafva varit den, till hvilken först ett uppdrag i berörda syfte lemnats. Genom kongl. resolutionen den 30 november 1657 blef nämligen, i anledning af bergskollegii föregående anmälan, hurusom skogarne af eld, som uppkommit genom vanskötsel och svedjande, alltmera förderfvades, befallning meddelad samma kollegium att yttra sig, huru och på hvad sätt ett sådant skadligt skogsmissbruk stode att förekomma. Kollegium afgaf jemväl den 9 Januari 1660 betänkande i ämnet, hvarest, efter en omständlig redogörelse för det skick hvaruti skogarne befunne sig,[1] påpekades de hinder, som uppstälde sig mot genomförandet af skogsordningens föreskrifter. Domstolarne, yttrade kollegium, kunde ej medhinna, att utföra ens de för allmänningarne påbjudna undersökningar och rågångsutstakningar än mindre att emellan byar och hemman, såsom nödigt vore, utmärka råskillnaderna eller hvad som vore sjelfva »fundamentet» till skogsordningen. Svedjande å allmänning vore väl förbjudet, men, då detsamma för den fattige, som ej fästade hänsyn till framtida förhållanden, erbjöde det lättaste sättet att vinna uppehälle, vore det omöjligt för landshöfdingarne med deras fåtaliga biträden att förekomma öfverträdelser; hvadan det jemväl visat sig, att skogsordningen så i afseende å skogseld som rörande andra missbruk ej haft den väntade nyttan. På grund af dessa och åtskilliga andra anmärkta omständigheter föreslog kollegium anordnande af särskilda skogsting, som skulle bevistas af kollegiernas kommissarier med flere personer och förrättas emellan pingst och midsommar såsom varande den lämpligaste tiden för verkställande af skogssyner, äfvensom vissa åtgärder till förekommande och dämpande af skogseld, förbud emot hygge af den till annat än bränsle ej brukbara, under 30 år varande skogen m. m.
Nödvändigheten af en förändrad lagstiftning blef äfven af Kongl. Maj:t erkänd. Uti resolutionen å bergskollegii besvärspunkter den 20 december 1662 anbefalldes för åvägabringande af en revision utaf skogsordningen, att amiralitetskollegium tillika med riksjägmästaren och kommerskollegium skulle conferera sina skäl och förslag med bergskollegium, hvarefter Kongl. Maj:t vid derpå följande riksdag ville bringa saken till debatt, slut och authorisation.
Att förena de stridiga intressena samt föranstalta, hvad som för efterlefnad af meddelade föreskrifter i fråga om skogsvård vore oeftergifligen nödvändigt, var emellertid ingalunda en lätt uppgift; hvadan jemväl hela resultatet af den uppmärksamhet, som korn att egnas ämnet, blef ett förnyadt kungörande den 29 augusti 1664 af de redan förut gällande förordningarne om skogar, bärande träd och jagt med några få dervid i fråga om jagt och djurfång gjorda förändringar.
Väl kom sålunda lagstiftningen att bibehålla sig vid det gamla; och det dröjde sjuttio år, innan en ny skogsordning utfärdades, men det oaktadt afstannade ingalunda bemödandet att efter tidens kraf ordna skogsförhållandena.
För tillgodoseende af såväl jagtens som rättsskipningens intressen, inrättades inom de sydligaste och mellersta delarne
af landet, hvarest anledning till klagan öfver villebrådets och
- ↑ Efter det kollegium först i anledning af åtgången af skog för bergsbrukets behof här anmärkt, att »hundrafalt mera skog igenom olagligt svedjande, skogselds utsläppande härjade och i grund förderfvade blifva, än alls de tarfva och till hushållenas uppehållande, lagligt rödjande och bergsbrukens kultur och andra requisita år ifrån är oundgängligen behöfves», förklarades »skogarne så till sägandes förhärjade, uppbrände och utan någon differens och några considerationer så utödda wordne och på många orter så vid sjökuster som uppe i landet, der som icke länge sedan öfver mannaminnet skog nog varit hafver af allehanda slag, groft timmer, nu mera icke utan största besvär fast litet till brännved och mångenstädes ock intet är att bekomma».
