uppväxande ekskogen åt krono- och skatteåbo, hvarefter den 23 mars 1742 utfärdades förordning om ekplanteringars befordran och ektelningars vårdande. Fullständiga bestämmelser rörande ekskogarne lemnades omsider uti förordningen angående ekskogarnes fredande af den 10 januari 1746. Dessförinnan hade dock i fråga om ekträds tillgodogörande för export meddelats särskilda stadganden.[1]
De stränga och uti den landtliga hushållningen djupt ingripande bestämmelser, som den år 1734 tillkomna skogsordningen innehöll, kunde icke annat än alstra ett missnöje, som framträdde vid 1738 års riksdag och föranledde ständerna att anbefalla allmänna besvärsdeputationen[2] att genom vissa ledamöter granska skogsordningen med ledning af deremot inkomna besvär samt derefter in pleno företaga saken.
För uppfyllande af detta uppdrag hördes vid skilda tillfällen inför deputationen de från olika delar af landet närvarande riksdagsmännen, hvarigenom förhandlingarna hos deputationen blefvo egnade att lemna en inblick icke allenast uti de högst skiljaktiga åsigter, som i fråga om skogslagstiftningen vid denna tid förefunnos, utan äfven i de lokala förhållandena och befolkningens deraf beroende särskilda önskningar.
I de delar af landet, hvarest den odlade eller odlingsbara jorden hade i jemförelse med skogsmarken ringa utsträckning, utgjorde svedjebruket fortfarande ett vigtigt näringsmedel, hvadan de begränsningar, som den nya förordningen deremot uppställde, naturligtvis voro för invånarne i hög grad hinderliga. Enligt hvad en riksdagsman från Småland meddelade, måste »en bonde, som är nödtvungen att slikt för sin nödvändighet söka, först gå 2, 3, 4, 5 à 6 mil till tinget och derstädes anhålla om tillförordnade män, som dess fällehygge besigtiga, och sedan gå lika lång väg hem igen och törhända äfven få uppvakta den dertill förordnade jägeribetjent och för honom uppvisa det vid tinget erhållna syningsextrakt, samt sedan när en sådan jägeribetjent lägligt faller, emottaga hans och de flere syningsmäns ankomst till sig och vidare förfoga sig åter till tingsrätten att derstädes uppvisa den skedda utsyningen och deröfver afvakta tingsrättens resolution, hvarmed det ändock icke är nog, utan måste ändtligen med samma tingsresolution till landshöfdingen och afvakta hans ordres om verkställighet till jägeribetjenterne, hvilkas ordres en sådan stackars bonde sedan måste afbida ifrån den högre till den lägre, så att bonden såmedelst får göra ett fällehygge af 1 à 4 skeppland». Temligen likartade klagomål framställdes af personer från andra landskap, och till bevis att markens användande för ifrågavarande ändamål ej vore så farligt, som det förmenades, anfördes, hurusom å afsvedjade platser på en gång merendels uppvuxe en tät och vacker skog, så att ingen blädning med nytta eller besparing der kunde an våndas, medan annanstädes qvarvarande marbuskar ofta visade sig för återväxten högst skadliga. Härmed antyddes sålunda ett förhållande, som vid den nyare skogshushållningen tillmätits stor betydelse. De föreskrifter, som skogsordningen i § 16 meddelade rörande uppförande af stengärdesgårdar och jordvallar i stället för de brukliga hägnaderna, likasom förbudet att till tjärubränning nyttja annat än rötter, stubbar, gartallar samt andra förtorkade och odugliga träd måste naturligen i de trakter, der sådant af skogsbrist ej påkallades, för allmogen förekomma högst besvärliga, hvarföre detta stånd gerna förenade sig med dem, för hvilka medgifvande af en fri dispositionsrätt syntes vara egnad att framkalla en god hushållning. Yrkanden framställdes sålunda, att allt, som anginge enskildes skogar, skulle från den tillämnade skogsordningen uteslutas, att skatte-, krono- och frälseskogar något friare måtte få nyttjas in. m. Såsom en lämplig begränsning ifrågasattes, bland annat, dels meddelande af rätt för åbo att, såsom i Kalmar län före utfärdande af 1734 års skogsordning skulle hafva varit medgifvet, årligen svedja en viss areal, dels stadgande att innehafvare af hemman borde vid det såsom bekant uppgifna förhållandet, att kolskog uppvuxe under en tid af 30 à 40 år, vara berättigad att på sin skog, sedan en del blifvit afsatt för beredande af byggnadstimmer och ved, årligen kola 1/30- eller 1/40-del.
Emot den gällande skogsordningen erinrades inför besvärsdeputationen vidare, att en tillämpning af densamma i Norrland, der någon jägeribetjening ej fanns, och de befintliga byalagen icke hade från de stora skogarne afvittrade egor, vore både omöjlig och oförenlig med ett fortsatt bebyggande af landet. I afbidan å en skeende afvittring påkallades i följd häraf för denna landsdel särskilda bestämmelser, hvarjemte anmärktes, att med den dervarande ymniga skogstillgången och fåtaliga befolkningen, det allmänna förbudet uti § 31 emot safvande och skogs fällande till föda åt getter både saknade ekonomiskt berättigande och utgjorde ett betänkligt hinder för invånarne, särdeles under missväxtår, då tallens saflöpande, tagande af bark och hemförande af tallris, hvaraf sistnämnda djur underhöllos, för befolkningen vore, så vida den ej skulle af svält förgås, alldeles oundgängligt.[3] Den meddelade föreskriften, att stubbe ej finge huggas mer än högst 1 aln öfver marken, ansågs slutligen uti Norrland i anseende till de massor af snö, som der hopade sig vintertiden, omöjlig att efterkomma. Af nu antydda orsaker, syntes ändringar i skogsförordningen vara uti flere hänseenden nödvändiga särdeles för sistberörda landsdel.
Åtskilliga åtgärder föreslogos jemväl till begränsande af skogsförbrukningen. Uti detta syfte ifrågasattes förbud emot begagnande af takved, tilldelande af bestämda skogsanslag åt nybyggare, sedan frihetsåren lupit till ända, påbud om uppkastande af jordvall vid gator och vägar, stadgande att blott mogen skog skulle få huggas, tillsättande af uppsyningsman för kronoparkerna m. m.; och omtalades slutligen i besvärsdeputationens handlingar ett upprättadt förslag till stadga och förordning om skogarne i Vestergötland och Dalsland samt Göteborgs och Bohus län.
Resultatet af dessa arbeten visade sig uti den öfver kongl. förordningen om skogarne i riket den 12 december 1734 lemnade kongl. förklaringen den 5 april 1739, hvilken, utan att innehålla någon genomgående omarbetning af den förra, dock sökte att, der denna befunnits vara alltför sträng, införa sådana bestämmelser, som mera öfverensstämde med hushållningens behof samt i öfrigt meddela de tillägg, som befunnits behöfliga.
Om än stor svårighet yppade sig att förena de olika meningarne
i fråga om skogslagstiftning, motto det likväl ännu
- ↑ Redan resolution års städernas besvär den 12 december 1734 g 37 lemnar föreskrift om inskeppning af klappholtz-, pip- och tunnestäfver. Ytterligare stadgas härom uti resolution års städerna» besvär den 12 april 1739 § 29.
- ↑ Handlingarna rörande allmänna besvärsdeputationen till skogsordningens öfverseende år 1738 finnas i riksarkivet.
- ↑ Från Kronobergs län erinrades, att åtgången af tallris till föda åt getter vore en obetydlighet mot den förbrukning af skogseffekter, som anläggning af ett alunbruk medförde.
