jägeribetjenternas handräckning, förmodligen emedan de förre vore upptagne af andra göromål och de senare mera bekymrade sig om jagt och djurfång än om skogarnes vårdande, hvarföre äfven skulle hafva händt, att många härad, ja hela län, der 40 à 50 år tillbaka ansenliga skogar funnits, vid den tid, hvarom nå är fråga, vore så skoglösa, att der näppeligen funnes vedbrand, – ordnings- och uppsyningsman i hvarje län måtte förordnas, att biträda landshöfdingen uti handhafvandet af förordningarne angående dessa och andra rikets angelägenheter, men på samma gång indragning ske af andra tjenster, hvarmed synbarligen afsågs jägeribefattningarne; hvilken framställning af Kongl. Maj:t uti bref den 3 december 1731 till kammarkollegium öfverlemnades med befallning att deröfver afgifva utlåtande.
Om än ständerna vid ifrågavarande riksdag inskränkte sig att rörande skogslagstiftningen aflåta vissa framställningar, lemnade emellertid uppå adelns derom gjorda anhållan Kongl. Maj:t uti resolution den 12 juli 1731 sitt begifvande till delning af sockneallmänningarne i Skaraborgs län, hvilket beslut, såsom innefattande ett erkännande beträffande olämpligheten af samfälliga marker, innebar en stark eggelse för de begge stånd, hvilka af en delning ansågo sig kunna skörda fördel, att fortgå på den beträdda banan.
Detta visade sig äfven vid påförande riksdag år 1734, då såväl adeln från åtskilliga delar af landet[1] som allmogen uti sina särskilda besvär anhöll om delning af allmänningar. Häremot både redan flere år dessförinnan de embetsmyndigheter,[2] som med de allmänna skogarne hade befattning, an mark t, att, enär allmänningarne merendels läge vid lands-, härads- eller socknegränserna, tillsynen efter skedd delning för aflägse boende å de obetydliga lotter, som tillfälle enskilde jordegare, skulle i hög grad försvåras, äfven om desse, hvilket ingalunda vore städse att förvänta, skulle vara benägne för en god hushållning med skogen; och uti enahanda syfte voro de yttranden affattade, som i anledning af sist omförmälda besvär afgåfvos ej mindre af kammar- och bergskollegierna än äfven af riksdagens bergsdeputation, hvilken senare jemväl påpekade, hurusom, då skogen gemenligen vore ojemnt försedd med timmer, ett skifte komme att derå medföra för den ene ymnig tillgång och för den andre
brist.[3]
Med dessa uttalanden af dem, som i ämnet ansågos ega sakkunskap, var utgången hos Kongl. Maj:t gifven, men om än de gjorda framställningarne icke kunde tillvinna sig bifall,[4] blef emellertid uti resolutionen å allmogens besvär den 12 december 1734 § 26 till befrämjande af den delning utaf skog, gemensam för en eller flere byar, hvarom kongl. förordningen den 30 augusti 1731[5]
redan meddelat föreskrift, stadgadt, att delegare, som, efter det skifte blifvit påyrkadt, ville derifrån undandraga sig, skulle plikta 10 dal. s:mt, som sedan hvarje gång fördubblades.
Efter de förarbeten, som nu blifvit omförmälda, förenades ständerna omsider vid riksdagen 1734 om en allmän skogsordning, som i anledning häraf blef till efterrättelse utfärdad den 12 december samma år; och då vid samma tid ständerna tillika för sin del antogo ännu gällande Sveriges Rikes lag, hvarest jemväl finnas åtskilliga bestämmelser såväl om skogsvård, som om utödande af skadedjur, tycktes lagstifningsarbetet uti ifrågavarande ämne böra hafva vunnit erforderlig fullständighet. Vissa luckor funnos emellertid fortfarande, hvilkas fyllande var af behofvet påkalladt. Så föranledde de bestående förhållandena rörande rätt att förfoga öfver ek och bok, hvarpå adeln redan vid 1731 års riksdag uti sina enskilda besvär fästat uppmärksamhet, ständerna att till Kongl. Maj:t aflåta skrifvelse af den 12 december 1734. Ständerna, som ej ville alldeles upphäfva gällande, till och med för frälseman meddelade inskränkningar uti rätten att fälla eller från riket utföra ek och bok, i anseende dertill att dessa träd och förnämligast ek till skeppsbyggeri, pipe- och tunnestäfver, snickeri, hjul- och vagnmakeri, artilleri och fortifikation samt manufaktursartiklar och många hushållsarbeten vore i hög grad begärliga och nödvändiga, anmärkte uti nyssberörda skrifvelse, att den rikedom, som å dessa trädslag uppkommit i många orter, efter de vigtiga upplysningar, som skogskommissionen från Blekinge, Kronobergs och Kalmar län lemnat, genom skogens småningom fortgående förruttnelse ändamålslöst förspilldes, hvarföre ständerna funne det vara synnerligen angeläget att bringa till stånd författningar, hvarmedelst såväl brukbara som skadade ek- och bokträd komme att till rikets nytta användas samt deras återplantering iakttagas. Efter erinran härom hemställde ständerna, att för besparing af de ansenliga till utrikes skeppsvirke årligen utgående penningarne samt för beredande af tillfälle för jordegare, att, när å hans mark befintlig ek och bok icke vore för allmänna ändamål erforderlig, deraf hafva något gagn, förordnande måtte utfärdas: att frälseman skulle hos landshöfdingen i orten angifva, hvad han kunde aflåta samt, efter det att detta anbud meddelats amiralitetet, artilleriet, fortifikationen och privata skeppsbyggare utan att antagligt svar inom tre månader lemnats, sedermera ega att till utlandet exportera detsamma; att beträffande kronan tillhörig ek och bok det för dess behof erforderliga virket borde fällas endast å de orter, der transportkostnaden, hvarom aftal med allmogen före afverkningen skulle träffas, ej blefve för hög, samt toppar och qvistar till den mestbjudande försäljas, dock att desamma, i fall hygget skedde å instängd beteshage, skulle tillfalla jordegaren; att ek och bok å krono- och skattejord äfvensom å allmänningar och parker, som efter skedd besigtning befunnits för kronan obehöfliga, skulle, sedan värdering och utstämpling skett, på stubben försäljas med företrädesrätt för åbo och för innehafvare af skoglösa hemman till gårdens behof, utan att dock de ek- och bokskogar, hvarför hemman blifvit skattlagda, skulle för hvad, som till deras nödtorft kräfdes, härunder innefattas m. m.
I anledning af nu omförmälda skrifvelse, hvari förmärkes en sedermera fortgående sträfvan att framkalla en förändring uti den särdeles för allmogen besvärliga lagstiftningen angående ek och bok, anmodades den 3 juni 1735 kammarkollegium att »efter correspondance med Krigskollegium projektera en allmän förordning om ek- och bokskogarne såväl som andra, deras nyttjande, skötsel, vård och återplantering». Något förslag i öfverensstämmelse med riksdagens uttalade Önskningar synes emellertid icke hafva blifvit upprättadt, innan ånyo vid riksdagen 1741 angelägenheten af en reform uti förevarande ämne framhölls i en till Kongl. Maj:t den 22 augusti 1741 aflåten
framställning om meddelande af rätt till hälften af den
- ↑ Adeln från Upsala, Stockholms, Skaraborgs och Elfsborgs län likasom från Nerike, Vermland och Östergötland anhöll, att lands-, härads- och sockneallmänningar mätte få delas efter hemman, öre och örtug. Se lergsdeputationens handlingar för 1734 års riksdag i riksarkivet.
- ↑ Kammar-, bergs- och kommerskollegiernas och statskontorets yttrande af den 7 april 1727.
- ↑ Bergsdeputationens handlingar för riksdagen är 1734, der man tillika finner flere upplysningar beträffande skogsbristen mångenstädes i riket.
- ↑ Resolutionen i allmogens besvär den 12 december 1734 § 25.
- ↑ Förordning angående oskiftade fäleds- eller utmarkers upptagande samt skogs och marks delning åboer och byar emellan.
