Sida:Bisos Q 1870 1.djvu/31

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
21
Skogs- och jagtlagstiftningen från 1809 till 1870.

skeppsbyggeriernas skydd meddelade förbuden mot export af visst slags virke, vidare åläggande för allmogen att till användning vid garfverierna uppsamla ekbark, de till uppmuntrande af den inhemska skeppsrörelsen tillkomna bestämmelser, hvarigenom bland annat export af trävaror å främmande fartyg i hög grad försvårades samt slutligen flera stadganden till reglerande af förbrukningen och förekommande af prisstegring å skogseffekter, hvilka stadganden voro egnade att sätta skogshushållningen i en godtycklig ställning.

Den ekonomiska förlust, som i synnerhet skogsegaren af den bestående lagstiftningen tillfogades och den missrigtning af hans hushållning, hvilken densamma medförde, i förening med den af högre bildning alstrade sträfvan att uti sin verksamhet ega en förut kanske mindre saknad frihet, blef sålunda anledning dertill, att de yrkanden om förändring uti en friare riktning, som tid efter annan framställdes vunno alltmer betydelse, om än länge det gamla åskådningssättet fortlefde.

I den mån de friare åsigterna erhöllo allt större utbredning och förtroende, försvunno det ena efter det andra af de gamla banden; och vårt lands historia här att under de årtionden, som följde närmast efter statshvälfningen år 1810, uppvisa åtskilliga förordningar, som ådagalägga att frihetens betydelse inom den menskliga hushållningen hade blifvit insedd.

Redan genom kungörelsen den 31 augusti 1815 hade handeln med kreatur, viktualievaror och andra landtmannavaror, hvarunder inbegrepos bland annat åtskilliga skogseffekter och villebråd, blifvit fri och obehindrad, under det att först genom kungörelsen den 14 augusti 1828 blef förklaradt, att handeln med bräder likaså skulle vara så oinskränkt, att man egde när och till hvem man åstundade, på landet och i städerna föryttra berörda vara.

Till nu anförda lagstiftningsåtgärder kommo likartade inom andra för virkesåtgången vigtiga produktionsområden såsom bergsbruket, der genom kungörelsen den 16 maj 1835 handeln med och förbrukningen af tackjern inom riket förklarades fri och obegränsad samt genom förordningen den 27 april 1846 en utsträckt frihet lemnades stångjernssmidet och den gröfre jernförädlingen; och erfarenheten besannade äfven de förhoppningar, som man härvid grundat å tillämpningen af friare grundsatser för det menskliga arbetet.

Vid flera tillfällen framhölls under de efter år 1810 följande riksdagarne önskvärdheten af en ny tillfredsställande skogsordning antingen gemensam för hela riket eller med olika bestämmelser för olika landsorter likasom af en ombildning af skogs- och jägeristaten i öfverensstämmelse med de förändrade omständigheter, som blefve en följd deraf att flertalet kronans skogar öfverginge till enskild egendom och att kronans rätt till ekskogen å skattejord upphörde; hvarmed förenade sig angelägenheten att vidtaga anstalt för åvägabringande af en god hushållning å de skogar, som i kronans ego bibehöllos.

Vid behandlingen af dessa ärenden, som efter det frågan om kronoskogarne fatt sin lösning påkallade åtgärder från Kongl. Maj:ts sida, korn uppmärksamheten först att rigtas å nödvändigheten att bibringa forstliga insigter åt de personer till hvilka för framtiden närmaste vården af kronans skogar skulle öfverlemnas, och inrättades den 15 oktober 1828 invid hufvudstaden kongl. skogsinstitutet. Enligt de för detsamma nämnda dag fastställda stadgarne skulle dess direktör vid sidan af sin befattning såsom förste lärare vara skyldig att till Kongl. Maj:t afgifva utlåtande, när sådant af honom infordrades, uti frågor, som rörde skogsväsendet, samt att dessutom anmäla, hvad för skogsväsendet i riket erfordrades. Härigenom korn förste innehafvaren af detta embete hofjägmästaren Israel af Ström att beträffande skogshushållningen i riket intaga en betydelsefull ställning, i det att intet mera vigtigt ärende, som dit var hänförligt, afgjordes honom oåtspord.

Redan derförinnan hade Kongl. Maj:t den 28 maj 1828 anbefallt utsedde komiterade för skogsväsendets reglerande, dåvarande öfverhofjägmästaren, friherre J. W. Sprengtporten, lagmannen Leonard Cassel och af Ström att upprätta förslag till instruktion för jägeristaten, likasom förslag till inrättande af en centralstyrelse för hela skogsväsendet i riket; i anledning hvaraf de till Kongl. Maj:t inkommo med utlåtande i ärendet; deruti de, som ansågo den ifrågasätta centralstyrelsen alltför kostsam, och derföre afstyrkte inrättande af en sådan, i öfrigt hemställde att, förutom i de norra länen, en öfverjägmästare eller jägmästare skulle finnas i hvarje län med iakttagande, att endast en öfverjägmästare funnes för de begge skånska länen och Halland, att den för Örebro län föreslagna öfverjägmästaren skulle uti Vermland, der hvarken allmänningar eller kronoparker funnos, biträda enskilde, att jägmästaren i Kalmar län skulle hafva enahanda befattning inom Gotlands län samt att den föreslagne öfverjägmästaren i Kronobergs län borde biträda enskilde i Blekinge. Statskontoret yttrade sig härefter den 3 november 1835 i ärendet, hvarpå följde kongl. brefvet den 19 mars 1836, der de allmänna hufvudgrunder, som vid den nya regleringen af skogs- och jägeristaten borde tillämpas, angåfvos.

Slutligen utfärdades den 16 mars 1838 instruktion för skogs- och jägeristaten med bestämmelser i fråga om dels dess organisation och allmänna åligganden, dels de allmänna skogarnes affattning och indelning samt årsafverkningsförslagens upprättande, dels skogseffekters utsyning, stämpling, fällning och kubering samt deras afhämtande och försäljning, dels särskilda till hushållningen med de allmänna skogarne samt vården deraf hörande anstalter, dels rofdjurens och roffoglarnes utödande samt villebrådets fredande dels kompetens till befordran vid skogs- och jägeristaten, dervid varande tjenstemäns och betjentes tillsättande, tjenstledighet m. m., dels särskilda föreskrifter för skogs- och jägeristatens tjensteman i afseende å tjenstgöringen äfvensom angående tilltal och ansvar för deras tjensteförseelser.

Ifrågavarande instruktion blef sålunda för hushållningen å kronans skogar och äfven i andra hänseenden af ganska stor betydelse. Meningen var att vid sidan af densamma sätta en efter de förändrade förhållandena lämpad allmän skogsordning, hvarföre också samtidigt med utfärdande af instruktionen afgick kongl. bref till kammarkollegium att verkställa en omarbetning af 1805 års skogsordning. Åtskilliga omständigheter försvårade fullgörandet af detta uppdrag, och blef kollegium, efter att den 15 december 1843 afgifvit utlåtande om häradsallmänningarnes vård och förvaltning, genom kongl. brefvet den 21 januari 1859 derifrån frikalladt, hvarefter uppdraget öfverflyttades å skogsstyrelsen, som samtidigt härmed inrättades.

Efter den reglering, som med kronoskogarne vidtogs å 1820-talet, återkommo ofta klagomål öfver den pågående skogssköflingen likasom framställningar om behofvet af särskilda lagstiftningsåtgärder för åvägabringande af en bättre