skogshushållning, utmärkande, att man ej längre uti den fria jordeganderätten såg en tillräcklig borgen derför.
Till belysning af tillståndet må här anföras, hurusom uti den berättelse, som af öfverdirektören vid landtmäteriet afgafs rörande en år 1850 verkställa embetsresa genom rikets norra län och Gotland, yttras af denne: »Mig veterligen finnes i de norra länen ingen skogshushållning, men deremot den grofvaste misshushållning; och mången ler medlidsamt åt den, som tadlar den senare samt intresserar sig för den förra. Man handlar så, som bodde man under æqvatorn och icke på vägen till eller i närheten af polcirkeln. Man lefver för dagen, alldeles så, som vore någon framtid icke att förvänta. Blädningens förderfliga verkningar bekymra ingen; »barkning» är ett förment godt sätt att tillgodogöra skogen och att väl använda sin tid; och att »takveds» begagnande leder till skogens ruin, här det väl ännu icke fallit någon in att besinna, åtminstone i förening med begär att hålla upp dermed, innan det blir försent.»
»Skogseldarnes orsaker äro flera. En är redan anförd eller den, att nybyggaren bränner skogen för att hindra lappar komma till eller vistas på nybygget. För öfrigt uppkommer skogseld i följd af vårdslöst svedjande; eller genom liknöjda vallhjon, som upptända eld, för att medelst röken derifrån freda sig sjelfva och sin hjord för mygg och flugor, men oftast lemna elden, innan den blifvit släckt; eller genom vårdslösa vägfarande, som lägra sig i skogen och der uppgöra eld för värme eller skydd mot insekter, men afresa utan att släcka; eller ock tillställes den med berådt mod af dem, som önska förbättra sitt bete eller vilja bereda sig aska för en ofta lyckad, ofta usel sädesskörd, eller önska lätt åtkomma tjäruved eller torrskog till kolning.»
»Barkning såg jag först i Dalarnes norra del sedan i Helsingland utmed Karbölevägen och sist i Jemtland. Dermed förstås afskalning af den gulbruna bark, som 3 à 4 alnar ofvan roten och sedan ända till toppen finnes helst å yngre men äfven äldre tallar. Denna bark skrapas, torkas i hässjor och males till mjöl. På flera ställen i Dalarne och på Finnskogarne derstädes användes mjölet till bröd; då har barkningen ett försvar i behofvet och många träd medtager den ej. Men så är det ej längre norr ut, i Helsingland och Jemtland. Der begagnas mjölet till utfordring af fäkreatur men isynnerhet svin, som deraf skola blifva mycket feta. Der är det en handelsvara, som säljes fjerdingsvis mot 8 sk. banko; och till en fjerding mjöl fordras 15 à 20 tio till femton alnar höga tallar. Jag såg till barkning fällda tallar af 75 à 146 års ålder.»
»På några ställen sysselsätter folket sig med laggkärls förfärdigande. De fälla för detta ändamål de största och vackraste träd, men befinnes trädet vara ruttet eller icke »rättklufvet» som det heter, så kasseras det. Har det åter alla erforderliga egenskaper, så begagnas likväl blott den nedersta ändan till en längd af 4 à 6 alnar. Det öfriga lemnas att ruttna i skogen.»
»Till vedbrand tages ej af skogseld skadade, barkade eller för laggkärls förfärdigande fällda träd utan vill man hafva dem, som på rot blifvit skadade, emedan de innehålla mycken kåda och brinna väl. Följaktligen äro skogarne öfverfyllda med åt förruttnelse hemfallna stockar, på somliga trakter, helst der barkning eger rum till den grad, att hvarken menniskor eller kreatur kunna framgå utan fara att bryta benen; och det inses lätt icke blott, att dessa förderfliga insekter, som äro mäktiga nog att förstöra betydliga skogssträckor, hafva det bästa tillfälle att föröka sig i de gamla och torra trädstammarne utan äfven att uppkommande skogseld genom dem får en fruktansvärd näring».
Längre ned uti ifrågavarande berättelse anmärkes:
»I Norrland brukas ej, mig veterligen, barkning; men hvad eld och blädning icke der förstöra, det medtages genom en öfverdrifven och oklok afverkning af de yngre och vackraste träden, i det man af dem gör så kallad takved. Både i städer och på landsbygden täckas gemenligen husen sålunda, att sedan takstolen blifvit försedd med vrakbräder eller bakar, så lägges på dessa ett tjockt lager af näfver som björkskogen sig till skada mast lemna, och näfvern fasthålles med takveden, hvilken består af de vackraste 20 à 30 år gamla oklyfda träd, lagda tätt intill hvarandra i kors öfver ryggåsen och räckande ända ned till takfoten. Tolf sådana träd fordras till en alns betäckning å takets båda sidor och på ett enda hus i Umeå har jag räknat 430 stycken träd. När man nu tillika vet, att takveden ej kan ega bestånd i mera än 15 år, och att Norrlands lyx är många byggnader, så inses lätt, huru förstörande för den unga skogen det beskrifna taktäckningssättet är»[1] etc.
Äfven i mellersta och sydliga Sverige ansågos förhållandena beträffande skogsvården vid samma tid oroväckande, i synnerhet förmärktes föga benägenhet, att vidtaga anstalt för åvägabringande af återväxt.
För att härutinnan, åstadkomma en förbättring blef uti kongl. cirkuläret den 30 oktober 1850 bland annat förklaradt: att hvar och en, som visade sig på egen eller arrenderad jord genom sådd ur hand af tall, gran eller lärkträdsfrön, inom fem år derefter hafva uppdragit eller uppdraga låtit barrträdsplantor på sådant sätt, att minst 3,000 stycken funnes någorlunda jemnt fördelade på tunnlandet, samt så vårdade och fredade att de icke af kreatur skadades, skulle, med iakttagande af vissa uppgifna vilkor, för odling af 5, 10, 20, 30, 40 och 50 tunnland men ej derutöfver bekomma en belöning, beräknad efter 10 riksdaler banko per tunnland; att hvar och en, som genom fröträds lemnande vid trakthuggning, af tall 40–50, af gran 50–60 stycken någorlunda jemnt fördelade å tunnlandet, och för öfrigt på lika sätt som nyss omförmäldes, uppdragit eller uppdraga låtit barrträdsplantor, skulle bekomma under enahanda vilkor för ofvannämnda tunnlandstal en belöning, beräknad efter 5 riksdaler banko per tunnland, samt att för hvarje län skulle bestämmas en belöning af 200 riksdaler banko, som tillkomme den bästa fröhandeln i länet, med vilkor att inom fem år derefter genom samma handel kunde anses föryttrade minst 1,000 ℔ för utsäde dugligt tall- eller granfrö och att dylikt frö medelst samma handel hållits tillhanda köpare under minst två år.
Med åtgärder af nu ifrågavarande beskaffenhet var man emellertid ej tillfredsställd, utan rigtades önskningarna å erhållande af en efter landets förhållanden lämpad skogsordning hvars bestämmelser voro egnade att motverka en fortsatt misshushållning med skogen.
Uti särskilda skrifvelser af den 30 november och den 4 december 1854 påpekade rikets ständer behofvet af genomgripande förändringar uti skogslagstiftningen; hvarefter Kongl.
Maj:t den 20 juni 1855 tillsatte en komité, bestående af f. d.
- ↑ Detta taktäckningssätt har numera nästan alldeles upphört och ersatts af mindre virkesödande.
