Sida:Bisos Q 1870 1.djvu/36

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
26
Administrationen.

»Skogvaktare» omtalas allt oftare under början af 1600·talet, men desamma hade bestyr ej blott med skogsvården utan kanske förnämligast med jagten.

Den 2 april 1609 utnämndes till denna syssla i Jönköpings län Michel Jönsson i Tenhult; och den 25 januari 1619 utfärdades för Erich Knutsson en omständlig skogvaktarefullmakt, hvarest med anmärkning, att konungen tillsatt skogvaktare uppå alla sina skogar, denne Erich Knutsson förordnades till skogvaktare öfver »Callmarne, Tiust och Tuna Lhän och Södre och Norre Widbo», i hvilken egenskap honom skulle tillkomma att hafva inseende deröfver, att i dessa orter allt olaga skjutande blefve afskaffadt med skyldighet att »der han förnimmer någen som understår sigh till att slå djur eller gå opå Foglelekar och icke är af Oss dertill fbrordnader eller vttskickedh, dem skall han låta antekna och skicke Oss deres nampn och hvar the äre boendes eller hafwa sitt tillhåld, då wele wij fuller finna rådh till att låta näpsa dem, så att andre skole der hafva en warnagel af».

Godtgörelse till dessa tjensteman bereddes på olika sätt. Förutom upplåtelse af jord förekom en mera eller mindre omfattande skattefrihet. Så befriades den 17 februari 1606 fyra fogelskyttar i Nerike från de årliga utlagorna å sina hemman, och den 19 februari 1611 förklarades skogvaktare och djurskyttar i Vestergötland vara frie för årliga skatter, utskrifning, skjutsfärder, men ej från hjonelagspenningar.

Medgifvanden af delaktighet uti böter, som för öfverträdelser emot jagt- och skogsförordningarne ådömdes, blefvo äfvenledes tidigt en vigtig inkomstkälla för jägeribetjente. Redan den 30 juni 1599 inflöt uti då meddelad fullmakt för Petter jägare, som skulle hafva tillsyn, att ingen af adeln, ryttare, knekter eller andre å kronans skogar och parker i Vestergötland sköte några djur samt tillika åtala dem, som dermed besloges, uttryckligt berättigande att behålla tredjedelen af böterna; och 1638 års instruktion, som tillade jägeribetjente tredje penningen af böter och sakören samt medgaf kronans djur- och fogelskyttar frihet för gästning, skjutsning och utskrifning, uttalade säkerligen härmed blott hvad sedan längre tid tillbaka varit öfligt.

Kontant lön förunnades någon gång. Exempel härpå erbjuder omnämnda fullmakt för skogvaktaren Erich Knutsson, hvilken tillförsäkrades att »bekomma åhrligen sin Lhön och Beställning, som honom opå be:te tienst förordnet är», likasom att få »sin nödtörfftiga fordenskap», då han vore å tjensteresor stadd.

Vid bestämmande af de löneförmåner, som kommo jägeribetjente till del, blef emellertid städse den kontanta lönen en obetydlighet. Huru godtgörelse för de högre bereddes, visar sig af fullmakten den 13 februari 1613 för Nils Krake att vara »underjägmästare» i Vestergötland, utmärkande, att hans lön skulle vara 12 daler i penningar, samt härförutom 8 alnar i »packelaken», fri kost äfvensom en tredjedel af alla förbrutna skinn och hudar. Skogvaktarne tillades den 3 augusti 1616 skattefrihet å sina hemman; och uti meddelade förordnanden för djurskyttar att jaga på kronans allmänningsskogar inflöt under Gustaf II Adolfs regering merendels berättigande att för det, som levererades till Stockholms skinnkammare, få aförag å hemmansräntor eller kontant betalning och stundom fri förtäring och skjuts.[1]

Flera omständigheter gifva vid handen, att under nu ifrågavarande tid kronoskyttar till stort antal funnits i landsorten. Ofvan omförmälda fullmakt för Stellan Mörner den 27 juni 1613 innehöll föreskrift för denne att förordna två djurskyttar i hvarje fögderi, och möjligen torde i många trakter, der ymnigt villebråd fanns, än flera skyttar hafva förekommit.

Dessförinnan likasom sedermera vållade skyttarne stridigheter emellan landets store. Uti den emellan konung Johan III och hertig Carl den 13 februari 1587 ingångna förlikningen stadgades, att hvarken konungens eller furstens skyttar finge öfverskrida en hvar af dem begge tillkommande landområden; och nära femtio år derefter intogs uti kongl. förklaringen den 28 juli 1634 försäkran, att konungens hejderidare, skogvaktare, djur- och fogelskyttar derefter ej skulle understå sig att göra ridderskapet och adeln något förnär å dess parker vid äfventyr att dömas till ett arbitralt straff.

Huru stort än antalet af dem var, som förvärfvat sig anställning såsom kronoskyttar, funnos dock många, som i denna egenskap utan lagligt berättigande ströko omkring i landet. Särdeles förrymde knektar och andra, som förlorat lust för stadigt arbete, egnade sig med förkärlek åt jagt och tilltvingade sig, under föregifvande att vara kronoskyttar, af den värnlöse bonden å landsbygden födoämnen och skjuts, hvarigenom de för befolkningen blefvo en verklig landsplåga.[2]

Under drottning Kristinas regering åvägabragtes en bestämdare organisation af jägeripersonalen. Regeringsformen af år 1634 omtalade bland de höga riksembetena en riksjägmästare, hvilken skulle hafva, såsom det sades, »inseende på Konungens parker och jagerättigheter samt djurgårdar såväl som öffver Chronones skogar att där icke skeer intrång uthj; i liika måtto att rätta tiden j lagen eller stadgerne beskreffven observeras medh djur eller foglefänge och att biörne och skadeliga djurs jagt icke försummas; att icke bärande trädh emot lagh hugges eller chronan skeer i dess skogar inpass; att chronones Ållone och böke skogar förvändes till nytta; och så i liika måtto dirigera Konungens hoffjachter och laga att dee till dess lust och heder bestälte ähre. Under hans lydno skola vara Hoffjägemästare och deres underhaffvande, så djurewachtare, skogwachtare och så till allmänne skadelige djurs jacht Embetsmännen, enkannerligen fogdarne, landsman och allmogen vara honom eller hans fullmechtige fölgachtige».

Den 11 december 1635 utnämndes till riksjägmästare Carl Hård och uti samtidigt härmed meddelad fullmakt angåfvos hans skyldigheter.

Närmare bestämda blefvo dessa uti den år 1638 utkomna, i öfverensstämmelse med berörda fullmakt affattade instruktionen; enligt hvilken det skulle åligga riksjägmästaren bland annat tillse att kronans verklige skyttar försåges med särskilda tecken och vapen samt att förteckning å dem likasom å hejderidare årligen upprättades och till kronans räknekammare samt landshöfdingarne ingåfves; den, som origtigt angåfve sig för att vara kronans skytt, skulle gripas, till närmaste slott föras och uti knekterullorna inskrifvas. Likartad föreskrift förekom uti fullmakt den 26 februari 1638 för Paul de la Grange att vara jägmästare i Kalmar, Kronobergs och Jönköpings län.

  1. Sveriges historia under Gustaf II Adolfs regering af Abraham Cronholm, delen IV. sid. 475. Lund 1864.
  2. Jemför riksdagsbeslutet är 1643 punkten 8, riksjägmästareinstruktion af är 1638 samt resolutionen å adelns besvär den 20 december 1643 § 8.