Under 1600-talet tilltog så småningom antalet af de personer, som tillhörde jägeristaten. Uti 1646 års specialstat upptages såsom hörande under »Rijksjägeristaten» först och främst riksjägmästaren med en aflöning af 1500 daler silfvermynt jemte särskildt anslag för utfodring af fyra hästar,[1] vidare två underjägmästare, 2 skogsridare, 2 falkofängare, hvarförutom omförmäldes hejderidare, skogvaktare och skyttar i landsändarne[2] till ett ej angifvet antal, hvilka alla, med inberäknande af det, som tillkom riksjägmästaren, i aflöning bekommo ett belopp af 5,911 daler 2 öre.
Närmare uppgift å jägeribetjeningen finnes för år 1661. I den för detta år upprättade personalstaten omförmälas nämligen, förutom riksjägmästaren och hans handskrifvare, för Upland: 1 hejderidare, 2 falkenerare, 5 skogvaktare, af hvilka en var förordnad för fredsmilen omkring Upsala, 1 djurvaktare med 3 drängar vid Svart sjö och 1 rapphönsfångare med dräng; för Södermanland: 1 hejderidare och 8 skogvaktare; för Östergötland: 1 hejderidare, 8 skogvaktare, 1 rapphönsfångare med dräng, 1 djurvaktare, 2 ledevaktare och 5 drängar vid Om- berg, 1 djurvaktare jemte 3 drängar vid Linköping; för Småland: 3 hejderidare och 22 skogvaktare, deraf 11 i Jönköpings län, 6 i Vexiö län och 5 i Kalmar län; för Skaraborgs län: 1 underjägmästare, 1 hejderidare, 25 skogvaktare och 1 djurvaktare i Skara med 3 drängar; för Elfsborgs län: 1 hejderidare och 25 skogvaktare; för Nerike: 7 skogvaktare; för Vestmanland: 1 hejderidare, 1 djurvaktare vid Ulfvesund, 4 drängar och 4 skogvaktare, samt för Åland: 1 hejderidare, 2 skogvaktare och 4 skallfogdar. Staten för dessa visade en slutsumma af 9,022 daler s:mt. En betydlig del deraf synes dock hafva innehållits, så att den verkliga utgiften från statsverket blott belöpte sig till omkring halfva beloppet.
Uti öfriga delar af riket, der hvarken skogs- eller jagtvården påkallade någon jägeribetjening, torde också i allmänhet någon dylik icke hafva vid nu ifrågavarande tid förefunnits.
Der var det hufvudsakligen omsorgen för vilddjurens utrotande, som kunde föranleda anställning af jägeribetjente, men merendels var inom dessa trakter vanan vid vapnens bruk hos befolkningen så stor, att densamma under ledning af utsedde skallfogdar lätteligen kunde företaga de i lag föreskrifna åtgärderna mot de för boskapen mest farliga rofdjuren, såsom varg, utan att till biträde behöfva jägeribetjente.
Emellertid förtjenar det omnämnas, att redan uti den fullmakt, som den 19 augusti 1664 utfärdades för Erik Boye att vara underjägmästare, förklarades, att hans embete skulle isynnerhet deruti bestå, att söka utöda de odjur, som funnos i Finland och vållade allmogen stor skada. Häraf synes, att jägeribetjeningen ingalunda blott hade regenternes benägenhet för jagt att tacka för sin tillvaro, utan att den äfven förelades en för kulturens fortgång vigtig uppgift.
Kongl. resolutionen den 14 augusti 1682 medförde åtskilliga förändringar inom jägeristaten. Riksjägmästaresysslan[3] indrogs, och till utöfvande af den uppsigt öfver jägeribetjente, som förut tillkommit innehafvaren af detta embete, lemnades föreskrift om förordnande af fyra jägerifiskaler. Härförutom omtalades såsom chef för jägeristaten inom hvarje län en öfverjägmästare. Någon sådan tillsattes dock ej för hvarje af de län, der en jägeripersonal fanns, utan inträffade det ofta, att en person var öfverjägmästare inom flera län. Så blef Gustaf Hammarin, adlad Hammarberg. öfverjägmästare år 1684 i Småland och derefter år 1697 i Skåne, Halland och Blekinge samt Östergötland. Vid samma tid synes också en annan person, en slägting till den sistnämnde vid namn Samuel Hammarin, adlad Hammarfeld, som förut varit landtjägare i Jönköpings län, hafva innehaft enahanda beställning i det sydliga Sverige.
Jägerifiskalerne,[4] hvilkas löneförmåner utgjordes af bötesandelar och möjligen ersättning för rättegångskostnad uti af dem utförda mål, torde hufvudsakligen haft till åliggande att öfvervaka både det sätt, hvarpå jägeribetjente fullgjorde sina skyldigheter och den allmänna efterlefnaden af de särskilda förordningar, som för skogs- och jagtvården meddelats. Jägerifiskalerne utsträckte sin verksamhet äfven till Norrland.
Detta angifver kongl. resolutionen den 29 maj 1686 uppå samtlige allmogens uti södra och norra kontraktet af Helsingland gjorda ansökan att slippa jägerifiskalens emot dem anställda action och påbördade böter för skogshygge och svedjefall, dervid Kongl. Maj:t verkligen befriade de fällde från utgifvande af böterna.
År 1683 tedde sig jägeristaten enligt den upprättade personalförteckningen på följande sätt, nämligen: tre jägerifiskaler, en för Upland, Södermanland, Vestmanland, Öster- och Vestergötland jemte Bohuslän, en för Småland, Skåne, Halland och Blekinge samt en för Nerike, Vermland och Dal jemte bergslagen, Dalarne och Norrland, hvarjemte den öfriga skogspersonalen utgjorde för Upland: 1 underjägmästare, hvars tjenstgöringsdistrikt jämväl omfattade Vestmanland och Gestrikland, äfvensom 1 hejderidare och 10 skogvaktare; för Södermanland: 1 hejderidare och 8 skogvaktare; för Östergötland: 1 hejderidare, 8 skogvaktare, 2 djurvaktare, 1 ledvaktare och 6 drängar; för Kalmar län: 1 hejderidare och 5 skogvaktare äfvensom för Öland: 1 landtjägare och 12 skogvaktare, hvilka senare tillika skulle vara strandridare; för Blekinge: 1 hejderidare och 4 skogvaktare; för Jönköpings och Kronobergs län: 2 hejderidare, 17 skogvaktare samt 1 djur- och skogvaktare å Visingsö; för Elfsborgs län: 1 hejderidare, 21 skogvaktare och 12 skyttar; för Skaraborgs län: 1 underjägmästare, 2 hejderidare, 3 djurvaktare, 28 skogvaktare, 13 skyttar och 1 dräng; för Nerike: en underjägmästare jemväl för Vermland och Dal äfvensom 11 skogvaktare; för Vestmanland: 1 hejderidare, 1 djurvaktare öfver Ulfvesund, 3 drängar och 9 skogvaktare; för Åland: 1 hejderidare, 2 skogvaktare och 4 skallfogdar samt för Bohuslän: 1 hejderidare och 4 skogvaktare.
Någon lön för fiskalerne omförmäles ej; men aflöningen för de öfrige uppgick till ett sammanlagdt belopp af omkring 6,650 daler s:mt.
De omfattande bestyr med skogsvården å krono- och skattejorden,
som under 1600-talet tilldelades jägeribetjente, alstrade
- ↑ Riksjägmästaren skulle förutom den i staten anslagna lönen enligt 1638 års instruktion jemväl bekomma hudarne af alla »störta och skadedjur».
- ↑ Enligt nyssnämnda instruktion skulle vissa hejderidare förordnas för hvarje fredkallad park, hvarförutom för hvarje härad i riket skulle tillsättas en skogvaktare, hvilken borde ega den förmögenhet, att han kunde hålla egen duktig häst att dermed årligen öfverrida skogarne.
- ↑ Riksjägmästare voro efter hvarandra: Carl Hård, Axel Carlsson Sparre, Claes Baner, Ebbe Ulfelt och Axel Baner.
- ↑ Uppå hemställan af riksjägmästaren Claes Baner förklarade Kongl. Maj:t i bref af den 5 mars 1668, att den, som vore fiskal under jägeristaten, skulle få tertialen af vissa sakören, hvadan det vill synas som skulle dylik» embetsman funnits redan före omorganisationen af jägeristaten 1682.
