1735 medgifvits landsfiskaler, och kort derefter i kongl. bref den 7 mars 1740 omnämndes tillsättning af en jägerifiskal i Östergötland.
Enligt 1737 års personalstat utgjorde jägeristaten i Upsala län: 1 jägmästare, 1 hejderidare och 7 skogvaktare; i Stockholms län: 1 hejderidare, 5 skogvaktare samt å Svartsjö 1 djurvaktare med dräng, 1 skytt och 1 skogvaktare; i Södermanland: 1 hejderidare och 8 skogvaktare samt derförutom för Gripsholms län 1 jägare och 3 skogvaktare och för Eskilstuna län 2 skogvaktare: i Östergötland: 1 hejderidare och 8 skogvaktare äfvensom för Vadstena län 1 hejderidare, 1 djurvaktare och 5 ledevaktare; i Kalmar län: 2 hejderidare och 7 skogvaktare; å Öland: 1 landtjägare och 12 skogvaktare; i Blekinge: 1 hejderidare och 4 skogvaktare; i Jönköpings län: 1 hejderidare, 11 skogvaktare jemte 1 djur- och skogvaktare å Visingsö; i Kronobergs län: 1 hejderidare och 6 skogvaktare; i Kristianstads län: 1 öfverjägmästare, 1 holzförste enligt kongl. brefvet den 26 juni 1723, 4 hejderidare och 16 skogvaktare; i Malmöhus län: 1 landtjägare, 4 hejderidare och 16 skogvaktare; i Halland: 1 hejderidare och 4 skogvaktare; i Bohus län: 1 hejderidare, 4 skogvaktare; i Elfsborgs län: 1 hejderidare, 21 skogvaktare, 12 skyttar; i Skaraborgs län: 1 öfverjägmästare, 2 hejderidare, 1 djurvaktare, 28 skogvaktare, 13 skyttar, 1 dräng; i Nerike och Vermland: 2 hejderidare, 16 skogvaktare; i Vestmanlands län: 1 hejderidare och 9 skogvaktare samt i Strömsholms län: 1 hejderidare och 3 skogvaktare. Sammanlagda kontanta aflöningen uppgick till 8,425 daler 4 öre. Anmärkas må härvid, att utbetalning af löner till skogvaktare och skyttar gjordes beroende deraf, att de, utom hvad som fälldes vid allmänna skall, hade nedlagt vissa rofdjur; ett förhållande som i författning om än icke i tillämpningen qvarstod intill utfärdandet af nu gällande jagtstadga.
Jemte den ordinarie staten förekom en extra ordinarie stat, enligt hvilken dels funnos för Halland, på grund af sekreta utskottets resolution af den 31 maj 1731, 1 hejderidare och 4 skogvaktare, hvilka tillsammans uppburo 220 daler s:mt, dels upptogs såsom lön till direktören för tillsyn af skogarne uti Skaraborgs, Elfsborgs, Göteborgs och Bohus län 600 daler sant att utgå af jägerisakören inom dessa län.
I flera af de provinser uti det sydliga och mellersta Sverige, der ymnig tillgång å villebråd samt ek eller bok förekom, ifrågasattes vid nyssberörda tid en betydligare tillökning af jägeristaten. Öfverjägmästaren W. M. Pauli gjorde nämligen år 1736 hemställan om inrättande uti Småland och Bleking af en ny jägeristat, till hvars aflöning skulle användas kronans inkomster af bi, perlefisken samt flottbara strömmar, likasom ållongäld, jägerisakören, skatter af å krono- och skatteegor upptagna, men ej skattlagda torp samt skogsören; och förklarade Kongl. Maj:t uti bref af den 11 augusti samma år – utan att emellertid godkänna alla de föreslagna inkomsttitlarne – att efter storleken. af för ändamålet disponibla tillgångar en ny dylik stat skulle inrättas i berörda landsorter, hvarom projekt borde framläggas af dervarande landshöfdingar för Kongl. Maj:t. Man finner jemväl af ett den 26 april 1737 till kammarkollegium aflåtet bref, att Kongl. Maj:t fastställt en af Pauli med samme landshöfdingar öfverenskommen jägeristat för de ifrågavarande landskapen. Densamma upptog för dem gemensamt: 1 öfverjägmästare, 3 underjägmästare, 1 fiskal och 1 auditör, hvarförutom i de särskilda länen skulle finnas, i Jönköpings län: 3 holtzförstar, 4 öfverlandtjägare, 4 underlandtjägare, 8 hejderidare, 8 häradsjägare och 20 skogvaktare; i Kalmar län: 3 holtzförstar, 4 öfverlandtjägare, 4 underlandtjägare, 8 hejderidare, 8 häradsjägare och 24 skogvaktare; i Kronobergs län: 2 holtzförstar, 3 öfverlandtjägare, 3 underlandtjägare, 6 hejderidare, 6 häradsjägare och 18 skogvaktare; samt i Blekinge län: 2 holtzförstar, 2 öfverlandtjägare, 2 underlandtjägare, 4 hejderidare, 4 häradsjägare och 12 skogvaktare. Det årliga löneanslaget för denna jägeristat uppgick till 19,200 daler s:mt.
Äfven uti Södermanland tillkom vid denna tid en ny jägeristat. Kongl. brefvet den 29 november 1737 förklarade nämligen i anledning af en utaf öfverjägmästaren Paul Hillethan gjord framställning, att till jägeristatens förökande derstädes skulle uti en för detta ändamål bildad aflöningsfond bland annat ingå: sakören, kronans inkomster af bi, dittills jägeristaten medgifven hemmansindelning, afgifter såväl för beviljad utsyning å kronoskogar inom lifgedinget till kolning åt närbelägna bergverk som för torp å samma skogar samt böter för åverkan å fredkallade platser.
Nu omförmälda nya jägeristater behagade emellertid ej rikets ständer, utan anhöllo de uti skrifvelse af den 11 oktober 1738, att Kongl. Maj:t ville förordna om dess indragning till alla delar och omständigheter, och uti bref den 5 december sistnämnda år lemnade äfvenledes Kongl. Maj:t föreskrift derom till kammarkollegium med förklarande, att den förra staten och de der upptagne betjente skulle sättas i sitt gamla skick och tjenstgöring.
Om än försöket att införa en större jägeristat sålunda strandade emot ständernas fruktan, att deraf skulle alstras ett intrång uti landthushållningen, skedde dock gång efter annan sedermera under 1700-talet förändringar uti ifrågavarande personal, som gemenligen medförde en tillökning af densamma. Enligt kongl. brefvet den 15 december 1757 delades öfverjägmästaredistriktet uti Malmöhus och Kristianstads län, så att öfverjägmästaren Samuel Hammarberg derefter blott bibehöll förstnämnda län, under det. att till beklädande af samma beställning i Kristianstads län förordnades J. L. von Gröninger; och den 10 september 1764 biföll Kongl. Maj:t gjord framställning att i Gestrikland, hvarest ekskog funnes, skulle tillsättas en landtjägare eller hejderidare jämte så många skogvaktare, som kunde tarfvas, med rätt för dem att uppbära två tredjedelar af ådömda sakören i de mål, som af dem utfördes.
Efter det att vid flerfaldiga tillfällen obenägenheten emot jägeripersonalen i dess helhet[1] gifvit sig tillkänna uti framställningar särdeles af allmogen om indragning af densamma, gjorde sig omsider vid riksdagen år 1766 en temligen allmän åsigt om olämpligheten af dess bibehållande gällande; och fann Kongl. Maj:t, med bifall till ständernas i skrifvelse den 15 oktober nämnda år framställda begäran, uti bref till kammarkollegium
den 2 påföljande december skäligt förklara, att till
- ↑ Följande fall erbjuder derpå ett exempel. År 1757 gjorde e. o. kanslisten Lars Gran ansökning att blifva förordnad till jägmästare i Vesterbotten. Borgerskapet och allmogen i orten hördes, dervid från Umeå anmärktes, att någon fruktan för öfverafverkning så mycket mindre der kunde uppstå, som sågverkens tillverkningsbelopp blifvit noga bestämdt, under det att från Torneå påpekades att, heldre än att omkostnader gjordes för anställande af jägmästare, borde bevakningen till förekommande af personers afvikande till utlandet, lurendrejerier och dylikt förstärkas. I öfrigt förklarades att tjärutillverkningen ej vållade stor åtgång af skogseffekter, af hvilka alla skäl befolkningen önskade att såsom dessförinnan blifva »förskonad» från jägeribetjening. Handlingar från Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vesterbotten, förvarade i riksarkivet.
