vinnande af någon »lisa i staten» alla skogsbetjente å de ställen, der blott enskilda skogar funnes, vare sig delade eller odelade, genast skulle indragas, men dock få behålla sina löner, till dess de på ett eller annat sätt afginge, hvaremot skogsbetjeningen å de orter, der kronoparker, kronoallmänningar, rekognitionsskogar, gehäg eller jägeriplatser vore belägna, fortfarande skulle vara i verksamhet.
Härmed var tydligen utsagdt, att jägeribetjeningen icke skulle hafva något att skaffa med den enskilda personer tillhöriga skogen; hvadan också i bref af den 5 november 1767 meddelades kammarkollegium, att utsyning af ekar, som stode åker och äng till men, likasom af storverksträd å skatteegor, skulle, der skogsbetjening ej funnes, förrättas af kronobetjent uti tvenne nämndemäns närvaro.
I följd af kongl. brefvet den 7 februari 1770 återställdes emellertid jägeristaten, så att lediga sysslor fingo ånyo besättas. Dess verksamhet begränsades dock till vård af kronoallmänningar samt tillsyn öfver bärande träd, master och spiror äfvensom öfver efterlefnaden af förordningar rörande jagt och djurfång å kronoskog.
Fruktan för en inträngande skogsbrist, som var anledningen till nyssberörda beslut, visade sig också uti den kort derefter den 4 juli 1770 utfärdade vidlyftiga instruktionen för deri öfverjägmästare, som jemlikt ständernas uti skrifvelse den 30 nästföregående januari gjorda anhållan borde å Gotland tillsättas för hämmande af den skogssköfling, som der förekommit.
Det gamla riksjägmästareembetet förklarade konung Gustaf III uti förordnande af den 4 januari 1780 sig vara betänkt att återupprätta; och utfärdades i afvaktan derå nämnda dag för öfverhofjägmästaren, friherre Axel Oxenstjerna instruktion i nära öfverensstämmelse med den år 1638 för riksjägmästaren utkomna, som bland annat till öfverhofjägmästaren öfverlät uppsigt öfver kronoparker, jagbackar och djurgårdar.
Vid närande uppsigt bibehölls sedermera öfverhofjägmästaren såväl enligt den år 1793 som den år 1805 utkomna skogsordningen. 1808 års jagtstadga öfverlät till honom att utöfva tillsyn å efterlefnaden af der gifna bestämmelser i fråga om jagt och djurfång likasom att hafva chefskap öfver jägeri- och skogsbetjente. Detta fortfor att ega giltighet till dess genom kongl. kungörelsen den 16 mars 1824 förordnades, att den öfverhofjägmästareembetet lemnade uppsigt öfver parker, gehäg och djurgårdar, med undantag af Stockholms djurgård, skulle tillika med förmanskapet öfver jägeribetjeningen upphöra samt öfvertagas af Kongl. Maj:ts befallningshafvande i de olika länen, hvarjemte den embetet enligt samma stadga tillagda befattning med jagtvården i riket ej vidare skulle fortfara.
Skogs- och jägeristaten ombildades på grund af kongl. brefvet den 10 mars 1790 till en jägerikorps, hvars medlemmar icke skulle vidare hafva någon befattning med skogsvård och de öfriga sysslor, som varit dem anförtrodda, utan i stället vara skyldiga att till rikets försvar tjenstgöra vid dess gränser, men ej utom desamma, så vidt högsta nöden det ej fordrade, med rätt dels för gamle och orkeslöse att förskonas från krigstjenst, dels för andre, som ville härifrån befrias, att taga afsked. Uti samtidigt härmed utgifven förordning lemnades föreskrifter, på hvad sätt derefter med skogarnes vård och tillsyn skulle förhållas, utmärkande, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande, vid sidan af de uppsyningsman öfver allmänningar och kronoparker, som enligt då gällande skogsordning skulle af häradsrätterna tillsättas, borde emellan kronofogdar och länsman verkställa en fördelning af skogsdistrikterna, med åliggande för de sistnämnde att sedan hvar i sitt distrikt jemte uppsigt öfver skeende skogsåverkan hålla hand deröfver, att, hvad om återplantering samt ung ek- och bokskogs fredande vore stadgadt, ej försummades. Mål angående oloflig jagt, oloflig transport af ekvirke samt hvad i anseende till sågqvarnar borde iakttagas, skulle af landsfiskalerne till åtal upptagas; och stadgades slutligen, att betjeningen å kronans djurgårdar och gehäg skulle förblifva oförändrad, likasom att der för vården af någon skogsplantering eller någon annan särskildt nyttig anstalt skogsbetjent vore antagen, densamme icke skulle flyttas eller dess befattning upphöra, förrän Kongl. Maj:t närmare derom utlåtit sig.
1793 års skogsordning ändrade emellertid detta förhållande, och af angifvet skäl, att kronofogdar och länsman i anseende till sina öfriga göromål icke medhunne att öfvervaka skogs- v år den uppå allmänningar, stadgades derstädes i § 1, att uti de län, hvarest lands- och häradsallmänningar funnes, skogs- och jägeristaten skulle för tillsyn öfver desamma återställas på samma fot, som densamma var, innan förordningen af den 10 mars 1790 utfärdades. Tillika förekom uti nämnda skogsordning förklarande, att Kongl. Maj:ts befallningshafvande, hvilka egde tillsätta skogs- och jägeribetjente förutom öfverjägmästare, skulle emellan de förre fördela uti vissa distrikt kronoparker, gehäg, lands- och häradsallmänningar samt afgifva utlåtande, huruvida den befintliga staten för ifrågavarande skogars bevakning vore tillräcklig eller behöfde förstärkning, äfvensom upplysa om lägenheter der till boställens anordning vore att tillgå.
Häruppå följde kongl. brefvet den 12 december 1794, hvarigenom jägeristaten jemväl återinsattes i tjenstgöring uti de län, der ingå allmänningar och kronoparker funnes, men jägeribetjente förut varit tillförordnade, med vilkor emellertid att deras tillsyn icke sträcktes längre än jägeribetjente i skogsordningen vore uppdraget samt att de åtnöjdes med de löneförmåner, som förut varit dem förunnade; hvarjemte samtidigt meddelades till kammarkollegium underrättelse, att öfverjägmästare, hvilka i stället för lön på stat enligt äldre författningar åtnjöte kronans andel i jägerisakören, skulle dervid bibehållas, så att någon eftergift deraf oj kunde i särskilda fall ifrågakomma.[1]
Kongl. Maj:ts förnyade kungörelse den 11 juni 1799 angående deras ansvar, som jaga och skjuta under förbjuden tid, hvarigenom rättigheten att anhängiggöra åtal för öfverträdelser af jagtordningarne ställdes för en hvar öppen, innebar, om ock sedermera tvifvelsmål deremot framställdes,[2] berättigande för jägeribetjente att uti mål af förevarande beskaffenhet föra åklagaretalan. Dermed hade sålunda deras gamla uppsigt öfver jagtvården blifvit återupprättad.
- ↑ Angående öfverjägmästares rätt till sakören i skogsåverkans- och jagtmål lemnades uti kongl. brefvet den 1 augusti 1805 vissa förklaringar, utmärkande att ådömd skadeersättning för skogsåverkan m. m. ej skulle likställas med sakören utan borde allt efter skogens olika natur kronan, häradet eller den enskilde jordegaren tillkomma; att öfverjägmästaren till ensaks böter och viten blott hade den andel honom såsom åklagare tillkomme m. m. Rättigheten till böter för öfverjägmästare upphörde så småningom. Så frånkändes genom Svea hofrätts universal den 29 augusti 1822 öfverjägmästaren i Örebro län förmånen till uppbärande af kronans andel af böter i vissa åverkansmål.
- ↑ Se kongl. brefvet den 1 augusti 1805 til] Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kalmar län.
