Angående jägeripersonalen i Jönköpings län, hvilken efter år 1740 förökats med en öfverjägmästare utan annan lön än hvad honom af sakören kunde tillfalla, stadgades uti kongl. brefvet den 12 december 1795, att antalet skogvaktare i detta län skulle fastställas till nio, med iakttagande, att den skogvaktareindelning, som derigenom kunde indragas, skulle tilläggas dåvarande öfverjägmästaren Silfverhjelm. Kort tid derförinnan hade Kongl. Maj:t uti bref den 10 september samma år tillåtit landshöfdingen i Skaraborgs län, der betydande vindfällen i följd af ett inträffadt stormväder förefunnos, att, i den mån omständigheterna sådant kräfde, efter inhämtadt godkännande af kammarkollegium antaga nya skogsbetjente, hvilka dock ej finge bestås annan förmån än tjenliga boningsplatser å kronoskogarne och målsegande andelen af ådömda böter, enligt 69 § af då gällande skogsordning.
Kongl. brefvet den 29 januari 1796 lemnade berättigande för Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Vermlands län,[1] att i stället för de 6 skogvaktare, som med Kongl. Maj:ts bifall den 27 mars nästföregående år afskedats, förordna andra till utöfvande af enahanda befattning.
Om inrättande af en skog- och jägeribetjening i Vesterbotten meddelades föreskrift uti kongl. brefvet den 10 november 1797, dervid ej blott omnämndes, att Kongl. Maj:t till öfverjägmästare i länet utnämnt fändriken Erik Petersson emot åtnjutande af målsegande och kronans andel i de saköresmedel, som kunde falla för öfversågningar vid sågverken samt å kronoallmänningar skeende olofliga skogshyggen, hvilka af honom upptäcktes och åkärades, utan äfven förklarades, att skogvaktare och uppsyningsman finge af landshöfdingen antagas, dock utan gravation för staten men med rätt för uppsyningsman att å de störa allmänningstrakterna uppodla till boställe för framtiden dertill lämplig lägenhet, under vilkor att efterträdaren i sysslan skulle utgifva ersättning för odlingskostnaden till så stor del, som kunde anses under besittningstiden icke hafva tillgodokommit den gamle innehafvaren.
Åtskilliga indragningar af jägeribeställningar förekommo tillika. Kongl. brefvet den 3 mars 1796 innehöll, att å Gotland, der ingå kronoskogar funnos, jägeristaten skulle vid den då varande betjeningens afgång indragas och kronobetjent derefter utöfva den tillsyn, som förut tillkommit den förra; och i sammanhang med åtskilliga andra vidtagna åtgärder till hushållningens förbättrande å Öland blef genom kongl. brefvet den 16 mars 1802 bestämmelse meddelad om förminskning af dervarande jägeripersonal.
Uti södra Helsingland hade år 1794 jägeristaten blifvit åter upprättad, men sedan Kongl. Maj:t den 4 april 1797 förordna», att öfverjägmästaresysslan derstädes vid innehafvarens afgång eller befordran ej skulle vidare besättas samt derefter allmoge i landskapet ingifvit ansökning om indragning af all jägeristat i denna ort, hvarest ekskog ej funnes och, såsom det anmärktes, i anseende till det skytteri, som der allmänt idkades, jägeribetjening för anställande af skall efter odjur syntes vara umbärlig, lemnade Kongl. Maj:t uti bref af den 1 augusti 1805 till denna ansökning bifall.
Sedan äldre tider tillbaka utöfvade häradsrättens ordförande i förening med nämnden en ganska vigtig befattning med skogsvården inom häradet. Häradsrätten tillkom det att uttala sådan fridlysning, som redan under medeltiden vidtogs för att å ett område under en angifven tidrymd förhindra djurfång eller hygge. Äfven var det länge öfligt, att häradsrätten, uppå framställning af enskilde jordegare eller administrativa myndigheter, utsatte för olofligt tillgrepp af skogseffekter å viss mark särskilda viten, som vid inträffande öfverträdelser ådömdes de felande, hvarförutom denna myndighet ibland meddelade för skogshushållningen inom häradet ganska vigtiga föreskrifter såsom förbud emot begagnande af getter och dylikt.
Häradsrätten såsom häradets lagliga representation torde också af gammalt hafva haft en viss förvaltande rätt öfver de inom häradet belägna allmänningar. Tid densamma skulle utses uppsyningsman, som enligt de under medlet af 1700-talet utkomna skogsordningarne skulle öfvervaka skogsvården ej mindre å allmänningar än äfven å kronoparker.
Kronobetjeningen hade å de orter, der jägeribetjening ej fanns eller var indragen, skyldighet att utöfva uppsigt öfver skogsvården, med iakttagande dock att inom bergslag om. sorgen härför var upplåten till bergmästare, hvilka merendels med stor uppmärksamhet följde befolkningens åtgöranden i afseende å skogen och om dess tillstånd meddelade vidlyftiga redogörelser uti de berättelser, som en hvar af dem skulle periodvis till bergskollegium ingifva. Derjemte förekom vid större bruksanläggningar en särskild personal för skogsvården redan tidigt under 1700-talet.
I de län, der jägeribetjening ej var anställd, funnos s. k. skallfogdar, hvilka såsom namnet antyder, hade till uppgift att leda de skall, som till rofdjurens utödande anställdes.
Slutligen torde böra omförmälas att för uppsigt öfver en eller annan allmänning eller kronopark ibland tillsattes tjenstemän, hvilka under benämning af skogsuppsyningsmän eller med annan titel i vissa orter bibehöllos intill början af innevarande århundrade.
Skogs- och jägeristaten hade, såsom redan blifvit antydt, ingalunda förvärfvat sig landtbefolkningens välvilja. Förnämsta anledningen dertill var väl, att åtal utgjorde för medlemmar af denna stat, af hvilka långt ifrån alla hade boställen, en vigtig näringsutväg. Sålunda tillförsäkrades till och med i 1805 års skogsordning skogs- och jägeribetjente rätt att, när uppå yrkande af dem någon blifvit fälld till ansvar enligt bestämmelserna i skogsordningen, njuta delaktighet i ådömda böter samt dessutom att bekomma ersättning för deras använda rättegångskostnad. Deraf alstrades nämligen hos jägeri- och skogsbetjente en benägenhet att uppsöka skedda öfverträdelser för att deraf antingen förmedelst den lagliga delaktigheten uti ådömda böter m. m. eller genom de belopp, som efter vänlig öfverenskommelse af de felande kunde åtkommas, finna tillfälle till förvärf.
Vid utsyning af ek och bok till jordegare likasom af timmer och andra skogseffekter begingo de ganska ofta mannamån, så att den, som genom skänker eller på annat sätt förstått att förskaffa sig deras ynnest, hade största utsigten att få sin önskan uppfylld. Skogs- och jägeribetjentes falhet omtalades också temligen öppet.
Till de högre platserna togos merändels afskedade officerare, som ej sällan saknade både intresse och håg för skogsvårdens befrämjande, vid hvilket förhållande uppsigten öfver underordnade försummades.
- ↑ Stat för jägeribetjeningen i Vermland skulle förut blifvit fastställa 1696 och den 8 oktober 1754.
