Sida:Bisos Q 1870 1.djvu/44

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
34
Uppkomsten af allmänna skogar.

behof af understöd, blef alltmer ofta återkommande, tills omsider årliga bidrag blefvo föreskrifna; och med de stegrade utgifterna tilltogo städse beskattningsföremålen likasom sträfvan att bereda utväg för åstadkommande af ökade tillgångar.

Sannolikt kom vid detta förhållande uppmärksamheten att fästas å de i rikets sydliga del varande, med ymnig tillgång å bärande träd ofta försedda allmänningar, hvarest utan tillkomst af någon odling genom meddelande af rätt till ollontägt eller till samlande af nötter och andra frukter tillfälle erbjöds till erhållande af en kanske icke så ringa inkomst. Af denna eller annan anledning inträffade, att konungen erhöll del uti allmänningsmark såväl i Tio härads och Östgöta lagsaga som äfven, efter hvad det vill synas, i Vestergötland, hvaraf föranledts en formlig delning emellan konungen eller hans rättsinnehafvare och häradena. Redan uti ett dokument, utfärdadt emellan 1210 och 1216, omtalas en af konung Sverker den gamle till Nydala kloster lemnad gåfva af tredingen uti skogstrakterna Flata och Nutahult. Det är dock icke otänkbart, att i detta fall åsyftats blott en byallmänning, hvari konungen för honom tillhöriga hemman haft del. Bestämdare framstå konungens anspråk uti en af konung Birger den 25 augusti 1296 meddelad befallning till Ölmestads och Skärstads socknar att skifta sin allmänningsskog i tre lotter och låta erkedjeknen Sune i Linköping till Arbugha gård erhålla hvilkendera han önskade. Vidare märkes, hurusom bytesbrefvet af den 29 juli 1303 emellan riksmarsken Thorkel Knutsson och konung Birger tillägger den förre tredjedelen af allmänningsgodsen uti både Linköpings och Vexiö stift, vanligen kallad »kunungslut». Indragning af denna förläning till kronan torde dock kort derefter hafva vidtagits. Enligt ett emellan åren 1222 och 1250 utfärdadt bref öfverlät konung Erik Erikson till Alvastra kloster hela sin tredjedel uti tvenne bol i Grutbec (nu Grebäck), hvaraf klostret erhållit de öfriga begge delarne genom »skötning» af konungen och hela Vestgötafolket. Konung Albrecht tillät uti bref den 7 april 1384 Norrköpings borgare att hugga ved på »konungs tridjung» i Bråbo härad; och likartade upplåtelser häntydande å konungens rätt till delaktighet uti allmänningsjord förekommo vid flere andra tillfällen.[1]

Någon sådan delning af allmänningsjorden, som, utan att landskapslagarne derom meddela några bestämmelser, sålunda synes i Götalandskapen temligen allmänt hafva förekommit, åvägabragtes icke i det egentliga Svealand. De ofruktbara marker, hvaraf allmänningarne här till stor del utgjordes, kunde kanske icke likasom i det sydligare landet blifva föremål för någon inbringande upplåtelse. Erläggande af afgift för å allmänning upptagna lägenheter torde till och med först under den senare delen af medeltiden hafva ifrågakomma. I anseende härtill och då innehafvare af desamma för visso icke undgingo att deltaga uti de pålagor, som befolkningen affordrades, förefanns för konungen ingen anledning att blanda sig uti förhållanden, sådana de af lag och sedvana utbildats. Förhållandet ändrades dock, i samma mån utgörande af en särskild afgäld för jord å allmänning visade sig möjlig.

Landskapslagarne för Svealand tala icke om sådan afgäld, och det är först i Magnus Erikssons landslag, som stadgande finnes att afgäld, som från häradsallmänning utginge, skulle skiftas emellan jordegarne i häradet efter jordatalet och konungen taga sin treding, sålunda efter samma grund som konungen egde del i böterna. Kristoffers landslag innehöll detsamma och kongl. brefvet den 19 juni 1444 meddelade till och med bestämdt förbud för konungens embetsman att befatta sig med häradsränta och afgäld af häradsallmänning mer än hvad lagboken utvisade.

Bevis att konungen derutöfver sträckt sina anspråk äro ingalunda de medgifvanden, som konungen tid efter annan lemnade bergverksidkare att å allmänning taga nödiga skogseffekter. Dessa medgifvanden må nämligen med den uppfattning, som man om dylik jord hade, näppeligen vara att betrakta annat än såsom ett rättsligt uttalande af konungen, att hvad bergsdriften kräfde, skulle å skogen få tagas med lika rätt, som inbyggarne egde att derstädes genom svedjande eller på annat sätt bereda sig medel till uppehälle.

Å de störa obygderna i Vesterbotten och Finnland, der ännu i början af 1300-talet befolkningen nästan uteslutande utgjordes af kringströfvande lappar, voro förhållandena väsendtligen olika med dem, som rådde i det öfriga landet. Här fanns ingen menighet, som å skogsmark framställde bestämda anspråk. Besittningstagande af jord i dessa trakter, hvilket från mer än en synpunkt var gagneligt, kunde icke annat än i hög grad gynnas deraf, att landets öfverhufvud eller med andra ord den person, som, der marken icke utgjorde viss menighets tillhörighet, måste anses hafva i framstå rummet varit berättigad att deröfver förfoga, meddelade försäkran, att jordinnehafvaren i förening med tryggad besittningsrätt hade att påräkna viss tids skattefrihet. Sålunda utfärdades under Magnus Erikssons minderårighet påbud med tillåtelse fur hvem som ville, att bosätta sig emellan Skellefte och Ule emot åtnjutande af skattefrihet, till dess konungen blefve myndig. Konung Magnus Eriksson utfärdade den 9 april 1335 formligt gåfvobref till Niklas Abjörnsson Sparre å Pite elf med dess omgifningar, hvarest för bosättningar och byggnader betydliga kostnader blifvit använda; och då helsingarne deremot anmärkte, att Helsinglands gräns sträckte sig till Ule träsk i Finnland, blef detta vid riksmötet i Telge den 5 september 1328 ogilladt. Vid samma tillfälle förordnades, att domsrätten öfver nybyggarne skulle utöfvas af konungens fogdar och ej af lagmannen, men helsingelagen dock tillämpas.

Förhållandena synas sålunda gifva vid handen, att menigheterna under medeltiden delvis bibehållit en obegränsad dispositionsrätt öfver de allmänningsmarker, som af dem efter gammal sedvana begagnades. I strid häremot här dock uppgifvits, att år 1282 genom det s. k. Helgeandsholms mötes beslutet skall hafva förklarats bland annat, att all allmänningsjord, som ej vore upptagen och enskild person tillhörig, skulle tillkomma kronan. Till stöd derför här man förnämligast åberopat en af Palne Eriksson Rosenstråle år 1587 uppvisad handling. Äktheten af densamma likasom verkligheten af ett sådant beslut här emellertid på göda grunder blifvit betviflad. Man här anmärkt, att, om verkligen ett beslut af berörda innehåll fattats, detsamma bordt lemna spår i derefter utgifna allmänna lagar, men sådant finnes hvarken der eller i samtida handlingar uti vidsträcktare mån än här ofvan blifvit omförmäldt.

Ingalunda må dock förnekas, att en dermed öfverensstämmande

uppfattning under senare delen af medeltiden gjorde sig

  1. Stadgandet i Östgötalagen Eghna Salu balker I, § 2: »nu vill kununger allmænning sælia» innebär ej nödvändigt någon antydan å rätt för konungen till häradsallmänningar utan syftar säkerligen blott å skogsmark, tillhörande konungens gårdar.