Sida:Bisos Q 1870 1.djvu/45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
35
Uppkomsten af allmänna skogar.

inom landet gällande, hvartill hufvudsakligen bidrog den till- tagande bekantskapen med de feodala rättsprinciper, som hyllades i utlandet.

Benägenheten för jagt gaf besittningsrätten till skogsmark ökadt värde. Så länge marken förblef allmänning, kunde nämligen ej befolkningen förhindras att derstädes beta sina kreatur, anordna svedjeland m. m. Det berättas också, att under den laglöshet, som utmärkte konung Albrechts regering, det privilegierade frälseståndet skall hafva tillegnat sig så mycket allmänningsjord, att förlust härigenom tillskyndades kronan. Beslut om jordens återvinnande fattades i anledning deraf å möte i Nyköping 1396; och på yrkande af fogdarne vid räfstetingen skall det äfven ibland hafva lyckats att återställa till härad inkräktad allmänningsjord.

För innehafvarne af den konungsliga magten saknades likaledes ej orsak att eftersträfva besittningsrätt till skog.

Der kungsgårdar funnos, beredde förvärfvet af allmänningsmark en tillökning uti egoområdet, hvilken från flera synpunkter blef förmånlig. Redan en åstadkommen utsträckning af jagtmarken gaf egendomen ett högre värde och dermed förenade sig flera andra fördelar. Var skogen ållonbärande, erbjöd sig tillfälle att genom upplåtelse af ållontägt vinna en mer eller mindre betydlig inkomst och i annat fall kunde genom anläggning af nyhemman, hvilka, då de anlades å mark, tillhörig kronan, blefvo skattskyldiga till densamma, beredas en för framtiden vigtig inkomstkälla.

Sålunda förefaller det sannolikt, att under slutet af medeltiden kronan förfogat öfver betydande skogar. Mångenstädes hade de områden, som hörde till konungens under den gemensamma benämningen af Upsala öde i lagen uppgifna fastigheter, icke så ringa omfattning. Dertill kommo åtskilliga ek- och bokskogar, som kronan genom delning af allmänningsmark i de sydliga orterna förvärfvat; och slutligen är det möjligt att, oafsedt de skogar, som blifvit underlagda kungsgårdar, enstaka områden för att användas till jagtmark eller af annan orsak förklarats tillkomma kronan, utan att sådant å de ställen, der hemmanen å egna egor haft erforderlig tillgång af skogseffekter, mött någon gensaga från befolkningens sida.

Under konung Gustaf I bragtes de åsigter om kronans rätt öfver allmänningsjorden, som flerstädes före hans tid framskymtade, till full mognad. Redan uti bref den 4 mars 1535 i fråga om upptagande af ödesjord talade han om »cronones och konungens allmenninger», och att han dermed åsyftade utan undantag allmänningsjord, blir uppenbart vid jämförelse med andra uttalanden i ämnet. Så medgaf han i bref den 12 augusti samma år »aff synnerlig gunst och nådhe» inbyggare i Vermland att »friie och obehindrade niute bruke och beholle alle the almenninger szom the vtaff longlig tiid och hedhanne höss witterlige och skälige hafft haffue». Ek- och bokskogarne i Småland, särdeles i Konga härad, benämndes uti bref den 13 april 1537 »crononess bärande eke och bökeskogar» och slutligen uttalade konungen uti öppna brefvet den 20 april 1542 sin bekanta sats att »sådana eger som obygda liggie höre Gud, oss och Sverigis crone till och ingen annan».

Sedermera bibehöll denna rättsuppfattning i fråga om allmänningarnes egenskap af kronans egendom giltighet; och det utländska inflytandet, som dervid var verksamt, gaf sig vid flera tillfällen tillkänna. Regementsformen för Vestergötland den 9 april 1540 talade om kronans »regalier» med föreskrift att af dessa »länhgodz, gårdar, torp, torpestäder, åkrer, ängiar, skogar och uthmarker eller fiskewattn platt intet skall svikligen ifrådraget eller henne ifrårycht blifva».

Det i många hänseenden märkliga förbudet för skattebonde att förvärfva mer jord än som erfordrades för fullsutenhet underlättade ett ingripande i eganderättsförhållandena från konungens sida. Så småningom ledde nämligen detta derhän, att konungen betraktade sig såsom den egentlige egaren till skattejorden, hvadan en förminskning af skattehemman egor emot nedsättning af skatten blef från rättslig synpunkt möjlig. Något dylikt torde dock endast undantagsvis hafva egt rum, såsom då utvidgning af en kongl. park eller djurgård skulle företagas.

Oberoende af de kongl. anspråken bibehöllos allmänningarne till begagnande af de menigheter, som dertill från äldre tider varit berättigade. Uppkomna frågor beträffande rätt till allmänningsjord underställdes af olika menigheter ej sällan konungens bedömmande, och blefvo dervid behandlade såsom andra jordatvister.

Huru vigtig den skedda förändringen uti uppfattningssättet än var, fortforo sålunda de gamla förhållandena att utan synnerlig rubbning ega bestånd. Den afgäld, som erlades för jord å allmänning, torde dock efter Gustaf I:s förklaranden om dess egenskap af kronans tillhörighet ej vidare hafva blifvit föremål för någon delning utan oförminskad ingått till kronan.

För konungens anspråk å allmänningsjorden fick den redan vid möte i Vadstena år 1524 beslutade och sedermera utförda skattläggningen stor betydelse, särdeles emedan dermed förenades skyldighet för fogdarne att årligen insända räkenskaper med ett hufvudregister öfver befintliga hemman och lägenheter. Den periodvis återkommande jordundersökning, som fogdarne för uppfyllande af berörda åliggande måste vidtaga, beredde nämligen en noggrannare kännedom om jordegendomsförhållandena i landet; och synes jemväl konungen hafva deraf begagnat sig för tillsyn, att de bestående hemmanen ej vidtogo en för kronan skadlig utvidgning å allmänningsjorden. Ett bevis härpå är, hurusom Bälinge häradsboer bötfälldes af Gustaf I, för det att de undandolt en allmänning.[1]

Under den senare delen af 1500-talet låg uppfattningen om kronans förfoganderätt öfver den adeln ej tillhöriga jorden till grund för flera fattade beslut. Med stöd deraf ansåg konung Johan III sig oförhindrad att förklara ett helt landskap, Öland, för fridkallad park, och i Södermanland uppstodo genom afsöndringar från bestående hemman de s. k. jagbackarne. Skogstrakter, hvilka i egenskap af konungens parker voro fridkallade, förekommo i flera delar af riket; och allt tyckes gifva vid handen att föga hinder funnits för regenten att för kronans-räkning tillegna sig förevarande allmänningsjord. Temligen betydelselöst torde på grund häraf det förklarande vara, som uti Kongl. Maj:ts försäkran för ridderskapet och adeln den 11 februari 1594 meddelades, utmärkande, att konungens embetsman icke skulle ega att befatta sig med häradsallmänning vidare, än lagboken utvisade om konungens treding, med rätt för konungen att bygga och förbättra kronans anpart i allmänning, utan att sådant dock finge blifva adelsbyar eller besutna hemman till förfång. Att detta blott häntyder å en ökad kännedom om de lagliga bestämmelserna,

utan att innebära ett för framtiden vigtigt

  1. Enligt 1542 års handlingar i kammararkivet.