skogskommissioner, som tillsattes för Upland. Äfven här föregingos dess arbeten af uppmätningar. Efter det att sådana skett samt klagomål från allmogen i landskapet inkommit med uttrycklig begäran om förordnande af särskilda personer för behandling af dessa ärenden, utnämndes lagman Wattrang, assessor Strömfelt tillika med häradshöfdingarne »öfver Elfcarlby Wästland och Tiärps socknar sampt Nohrunda Bählings, Waxale, Rastboo, Ohlentz, Fröståkers och Närdinghunds härader med Häfröö socken uti Upland» att företaga undersökning om »skogarnes beskaffenhet samt parkers och allmänningars rätta vidd och begrepp, så ock hvad med rätt och skäl för olaga inkräktningar dersammastädes bör skattas och anses» under iakttagande isynnerhet af de föreskrifter, som meddelats uti en för dem den 14 maj 1694 upprättad instruktion, hvilken äfven för de kommitterade, som vid sidan af de ofvannämnde hade ett likartadt uppdrag i andra delar af provinsen, torde hafva egt tillämplighet, och dessutom såsom ett uttalande af Kongl. Maj:t fick giltighet på andra ställen i riket.[1]
Allmänningskommissioner omtalas jemväl för Vestmanland, af hvilka en tyckes hafva befattat sig endast med uppmätning och den andra med sakernas afdömande, hvilket dock befanns olämpligt; hvadan uti kongl. brefvet till kammarkollegium den 17 april 1695 förklarades, att uti de provinser, som återstodo, på samma sätt borde förfaras som det skett i Upland och andra höfdingadömen, så att icke tvenne utan allenast en kommission blefve förordnad, hvilken, sedan undersökning och afmätning förrättats, straxt kunde med afdömandet efter instruktion förfara. Huruvida sedermera i öfverensstämmelse härmed särskilda kommissioner kommit till stånd för de nu afsedda provinserna eller ärendena på dessa ställen behandlats af häradsrätterna, kan icke med säkerhet uppgifvas; men det senare är sannolikt.
Öfver de domar, skogskommissionerna meddelat, framställdes sedermera tidt och ofta klagomål. Sedan vid flera tillfällen medgifvande lemnats att vid laga domstol få upptaga frågor, som kommissionen afdömt, men detta i anseende till svårighet för kronan att förebringa motbevisning, befunnits vara särdeles olämpligt, blef genom kungörelsen den 18 juni 1782 en viss tid af tre år utsatt, hvarefter de, som icke vid vederbörlig domstol sökt bevisa sin rätt till andel uti allmänningar, icke vidare skulle emot samma domar ega att föra talan.[2]
Uti lagar och förordningar under slutet af 1600-talet förekomma temligen stridiga uttalanden angående allmänningarnes egenskap af kronans mark. Uti kongl. förordningen den 19 december 1683 yttrades tydligt, att skog, som genom afvittring eller andra laga skäl kunde visas tillhöra en viss socken eller härad icke skulle densamma förnekas, utan att allmänningen dock finge öfver sina rätta gränser extenderas; men kort tid derefter den 5 januari 1685 förklarades uti kongl. bref till hofrätterna, att uppkomna frågor angående »Våre allmenninger» skulle, om de vore belägna inom bergslag, tillhöra bergskollegium, men annars kammarkollegium, dock att tvistigheter om råskilnad emellan »Wåre almenningar» och privata angränsande egor, skulle vid domstolarne upptagas, under iakttagande att dervid någon förordnades att bevaka »Wårt Interesse och rättigheeter». Allmänna föreställningen synes dock hafva varit, att allmänningar, om än de i viss mån voro för kronan såsom dess egendom disponibla till de ändamål, som regenten funne berättigade, dock med hänsyn till nyttjanderätten tillkommo menigheter, hvarföre också desamma ansågos icke kunna frånkännas större del än som för dem vore obehöflig.[3]
Tillvaron af fridkallade trakter, hvarest till och med å byallmänningar en stränghet i afseende å jagt och möjligen äfven beträffande skogsvård rådde, som var jemförlig med den å parkerna tillämpade, åvägabragte emellertid för dem, som härutinnan ville utsträcka konungens rättigheter, en skenbar likställighet emellan dessa olika marker. Från rättslig synpunkt qvarstod likväl en betydlig skilnad. Byallmänningar betraktades såsom de enskilda hemmanens tillhörighet. Jemväl sockneallmänningar torde, när desamma sedan äldre tider af socknemenigheter brukats, förblifvit orubbade i deras besittning, ehuruväl i den ofvanberörda instruktionen den 14 maj 1694 konungen hade förbehållit sig att i desamma hafva lika rätt som i häradsallmänning.
Emellan dessa sockenallmänningar å ena sidan samt parker, jagbackar och djurgårdar, hvarå kronans rätt var fullt bestämd, å den andra sidan, stodo de öfriga visst härad eller landskap tillkommande, ehuru i 1734 års skogsordning såsom kronans egendom angifna skogar äfvensom de betydliga områden i det nordliga Sverige, hvilka, om än bygdelagen derå framställde anspråk, icke lämpligen kunde dem tillerkännas till större del än som befunnes för hemmansåboerne till skogsfång och mulbete erforderligt.
Bestämmandet af det, som derstädes tillkomme kronan,
- ↑ Komitterade sysselsatte sig jemväl med uppgående af gränsen emellan Upland och Gestrikland i anledning af missnöje öfver en 1537 meddelad synedom. På fråga var om allmänningarnes utsträckning, företräddes häradena af fullmägtige. Å de fridkallade parkerna hade riksjägmästaren Ulfeldt lemnat förteckning. Icke obetydliga inkräktningar, som i form af vretar, fjell, skogstrakter brukats under frälsehemman, men ursprungligen tillhörde allmänningar, lades ånyo till de sistnämnda. Inom Långhundra, Seminghundra och Erlinghundra härad var antalet af dem 29. Se skogskommissionens handlingar i riksarkivet. Här må jemväl anmärka», att i kammararkivet finnes bland handlingar rörande skogskommissionen i Upland en besvärsskrift af allmoge, daterad den 11 januari 1694, hvarest förekommer: »de gamla lagarne innehålla, att allmänningar ligga en på hvar sida om häradssträngen, hvaraf följer, att ingen by i stor skog bör betjena sig af häradsrösen utan allmänning bör stöta dertill, dernäst förmäler samma kapitel att från häradssträngen skall mätas väfveldrett ( = snörrätt) till nästa odalby, distansen skiftas i 3 delar, deraf skulle 2 delar vara varskog och en tredjedel allmänning, hvilken ofelbart bör ligga näst häradssträngen. Möjligen syftar detta å Östgötalagen, Bygdabalken XXVII § 2 och 3 och Uplandslagen Wiþerbobalken XX. Kongl. brefvet den 28 mars 1698 erinrade, att häradsråmärken och skilnader ej borde tagas till grund att allena skilja byegor.
- ↑ Kongl. förklaringen den 8 november 1786 erinrade att de angående rätt att öfverklaga skogskommissions dom från 1731 till 1782 utkomna förklaranden icke afsåge utslag af afvittringsrätter, hvilka blott varit vanliga häradssynerätter.
- ↑ En viss skilnad gjordes likaledes emellan allmänningsskogar, der viss menighet faktiskt innehade nyttjanderätten, och sådana med hvilka detta ej var förhållandet. De förra utgjordes af härads- och sockenallmänningar, medan de senare, till hvilka de gamla landsallmänningarne torde hafva räknats, i ordets fulla bemärkelse voro kronoallmänningar. Uti en handling från slutet af 1600-talet upptages såsom »cronones» skogar: i Östergötland »Åhmebergs diuregardh» l. (längd) 1 mil b. (bredd) 1 mil, »Mällby skog» l. 1 mil b. ½ mil, »Långe skogen» l. 1 mil b. ½ mil, »Elffvestadh skogh» l. 1 mil b. ½ mil, »Hålewägenn» l. 3 mil b. 2 mil, »Kålmåhlen» l. 5 mil b. 2 mil, »Åthwedh skogh» l. 2 mil b. 2 mil, »Noor skogh» l. 1 mil b. 1 mil, »Fredzkallade parcker om Linköping» l. l½ mil b. 1/4 mil, »Kinda häradt som ähr mestedels skogh» l. 4 mil b. 2 mil; i Vestergötland och Skaraborgs län: »Hallna» l. 2 mil b. 1 mil, »Fägremo» l. 3 mil b. 1 mil, »Tije och Nycklemo» l. 2 mil b. 1 mil, »Stora Tijwegenn» l. 5 mil b. 5 mil, »Bröthann» l. 2 mil b. 2 mil, »Russlingenn» l. 1 mil b. 1 mil, »Lille Tijwegenn» l. 6 mil b. 3 mil, »Billingen fredkallat park» l. 3 mil b. 1 mil, »Hornebostöpen» l. 1 mil b. ½ mil, »Binnebergz Moo» l. 1 mil b. ½ mil, »Klofftemo» l. l½ mil b. ½ mil, »Kinna skogh fredkallat park» l. 3 mil b. 2 mil, »Billingen på een sidha», Smerthan, l. 2 mil b. 1 mil, »Meyssa bergh fredkallat park» l. 2 mil b. ½ mil, »Häck Åhss» l. 5 mil b. 2 mil, »Edzwägen fredkallat park» l. 3 mil b. 1 mil, »Lärke skog» 1. ½ mil b. 1/4 mil, »Runne stygenn» l. 1 mil b. 1 mil, «Häkz Måssen» l. ½ mil b. 1/4 mil, »Stööpen» l. 2 mil b. 1 mil, samt i Elfsborgs län: »Åhlingzåhrs skogh» l. 1 mil, »Röne skogh» l. 1 mil b. 1 mil, »Laa skogh» l. 1 mil b. 1 mil, »Häfdeby skogh» l. l½ mil, »Bollebygz skogh» l. l½ mil, »Ahlefiell» l. l½ mil b. 1½ mil, »Tollere och Lerum skogh» l. 1 3/4 mil b. 1 1/4 mil, »Henne och Halleberg freekallat park» l. l½ mil b. 1½ mil, »Edzwägen» l. 1 mil b. 1 mil, »Sundshagen freekallat park» l. 1 1/4 mil b. 1/4 mil.
