efter det hemmanen fatt sina områden utbrutna, blef en svår Förutom nu nämnda slag af allmänna skogar äro att märka uppgift för den redan i slutet af 1600-talet började och ännu ej sådana från allmänningsmarker utbrutna områden, som blifvit afslutade afvittringen. upplåtna åt berg- eller sågverk.
Lands-, härads- och sockneallmänningar.
Allmänningsjorden hade vid den gamla hushållningen stor betydelse, särdeles inom de tätare bebygda delarne af riket Den var, såsom 1681 års husesynsordning § 33 träffande anmärkte, »modren till skog för alla hemman i häradet, som sjelf litet eller intet skog hafva, att de hugga sig timmer och nödig vedbrand», hvarföre också i sammanhang härmed uttalades skyldighet för »häradsrätterne att veta sina allmänningar, rå och rör och dem således försvara såsom byamark till hela häradets nytta».
Näppeligen torde mulbete och skogsfång å allmänningsjord tillgodonjutits utan all ordning af de dertill berättigade. Antagligt är nemligen, att utan någon derom träffad öfverenskommelse byalagen begagnade sig af ifrågavarande förmåner företrädesvis å de trakter, som närmast angränsade deras egoområden.
På detta sätt utbildade sig å allmänning emellan dö olika byalagen ett slags urminnes häfd, hvilken ej sällan ledde till marks förenande med närbelägna fastigheter och härjemte medförde, att i den mån sambandet emellan häradsboerne försvagades, och socknen framstod såsom den förnämsta kommunala föreningen å landsbygden, samfällig skogsmark, som förut räknats till häradsallmänning, öfvergick att blifva en socknens tillhörighet.
Äfven de från äldre tider omförmälda landsallmänningarne, hvarmed förmodligen menades de störa gränsskogarne Kolmården emellan Södermanland och Östergötland, Tiveden emellan Nerike och Vestergötland samt Holaveden emellan Östergötland och Småland, upphörde så småningom att vara en gemensam tillhörighet för inbyggarne i ett helt landskap, för att, der ej af desamma kronoparker uppstodo, blifva häradsallmänning eller med andra ord en tillhörighet för vissa härad.
Allmänningarnes af nybyggen och andra omständigheter föranledda förminskning ådrog sig tidigt den allmänna uppmärksamheten. Faran häraf framstod i full dager för allmogen, som å fortsatt rätt till mulbete och skogsfång derstädes såg ett hufvudsakligt vilkor för sin utkomst. Att trygga menigheterna vid nyttjanderätten till allmänningsjorden, var äfven syftemålet med 1647 års skogsordnings bestämmelser i ämnet. Enligt desamma skulle lands-, härads- och sockneallmänningar endast af dem, som inom landskapet, häradet eller socknen vore boende, få begagnas till bete, fiske och skogsfång, allt till husbehof. Ingen utom häradet eller socknen bosatt person finge nyttja allmänning till annan än der belägen gård med mindre sådant af alla vederbörande å tinget lagligen tillätes. Svedjande derstädes blef förbjudet, dock medgafs, för den händelse »rödjande» till mulbetes förbättrande befunnes erforderligt, att, efter det vid tinget förordnade män å stället förrättat syn och undersökning, vidtaga för sådant ändamål nödiga anstalter, med skyldighet likväl för den, som derom ginge i författning och hvilken egde att taga en gröda å den afsvedjade marken, att akta antänd eld samt ansvara för all skada. Endast med häradets tillstånd och emot årlig afgäld var det tillåtet att å allmänning bygga sågqvarn eller annat vattenverk. Likaledes fordrades särskildt begifvande för rätt att till dylikt verk å ifrågavarande mark hämta sågtimmer och ved.
Dessa stadganden återkommo i 1664 års skogsordning och ofvan omförmälda husesynsordning meddelade föreskrift, att häradshöfding och nämnd i förening med fogdar och länsman ålåge tillse, att ingen å allmänning tillätes »något skadligt svedjande eller utödande mer än till sin nödtorft», likasom att föranstalta om utrifning af »onyttiga nybyggen»; och för ifrågavarande ändamål skulle det tillhöra häradshöfdingen att gemensamt med fogdarne årligen »låta allmänningarne syna», hvarjemte angränsande byar icke skulle tillåtas att inkräkta mer än de af ålder hade haft.
Lättare var dock att lagstifta än att åvägabringa en förändrad hushållning. Allmogen frångick ej i följd af de meddelade lagbestämmelserna sina gamla vanor. Svedjande å allmänning, hvilket husesynsordningen icke förbjöd utan snarare tillät, fortfor att blifva en vigtig orsak till skogens utödande. Ingen förmåddes vid hygge till husbehof att iakttaga sparsamhet; och särskildt klagade allmogen, att frälsemännen till sina byggnadsföretag hämtade mera virke än som stode i rätt förhållande till deras jordbesittningar.[1]
Misshushållning och gjorda inkräktningar i förening alstrade att flerstädes allmänningarne under slutet af 1600-talet blefvo för befolkningen otillräckliga, hvartill kanske ytterligare bidrog, dels att från desamma vid denna tid skedde betydande upplåtelser till bergverk, dels att tillåtelse för uthäradsboer likasom för stadsinnevånare[2] ej sällan lemnades att begagna viss allmänningsjord.
Det missvårdande, hvarför allmänningarne voro föremål, gaf, såsom naturligt var, anledning till meddelande af strängare bestämmelser för rätt att derifrån erhålla virke.
Redan tidigt synes i Skaraborgs län den grundsats gjort sig gällande, att en hvar, som å dervarande kronoparker och kronoallmänningar önskade bekomma skogseffekter skulle styrka
sitt behof derå och föreskrifter i enahanda syfte lemnades uti
