timmer till de nödträngde, som ingen skog hade, men ändå voro förbundne att bebygga sina hemman, och detta förklarande bibehöll helt säkert giltighet efter utfärdandet af 1734 ars lag inom de orter, der slättbon, så vida han skulle kunnat bygga och underhålla i lag omförmälda hus, måste hafva egt rätt att jemväl från kronoåboer i den angränsande skogsbygden köpa virke. Såsom en viss bekräftelse deraf äro jemväl att betrakta under 1700-talet meddelade berättiganden för befolkningen i en eller annan skogfattig trakt att från andra härutinnan rikare bygder hämta skogseffekter. Likaledes synas i de orter, der kolning åt närliggande bruk eller tjärn- och pottasketillverkning var för befolkningen ett hufvudsakligt näringsmedel, kronoåboer och jemväl boställsinnehafvare ') icke hafva varit ifrån rätt dertill uteslutne.
Enahanda var förhållandet i Norrland; men i de delar af denna landsort, der hemmanen saknade bestämda rågångar, fick den afverkning, som till afsalu förekom, en viss olika betydelse. Rättighet för innehafvare af sågar å de störa skogarne derstädes att idka ett oinskränkt sågande var i 1734 ars skogsordning medgifven, och någon begränsning uti tillverkningen af tjära, hvaraf befolkningen mångenstädes hade sin utkomst, kunde likaledes ej ifrågakomma.
Ett ordnande af förhållandena visade sig emellertid erforder- Iigt, särdeles efter det hemmanen fatt sig tillagda afskiljda om- råden, hvarå med tillämpning af lagens allmänna bestämmelser all afverkning till afsalu vore förbjuden.
Med kongl. brefvet den 6 maj 1830, som medgaf åboer å kronohemman och nybyggen i de norrländska länen rätt att å dem vid afvittring tilldelade eller eljest behörigen bestämda och afrösade områden, till tjärubränning afhämta dertill tjenliga stubbar, rötter och vindfällen, infördes sålunda ej någon nyhet utan bereddes blott en laglig rätt till det, som förut utan anmärkning företagits.
Enahanda var förhållandet med kongl. brefvet den 3 mars 1837, som innehöll medgifvande att å samma områden taga vissa skogseffekter för tillverkning af pottaska; i sammanhang hvarmed må omförmälas den tillåtelse, som den 5 april 1839 lemnades åboer i några delar af Norrbottens län att å sina be- hörigen bestämda områden utöfver hvad till husbehof erfordrades verkställa kolning för bergsbrukens behof.
Vigtigare blef kongl. brefvet den 11 april 1844, hvarmed berättigande lemnades innehafvare af kronojord att der till afsalu afverka skog. Der medgafs nämligen kronoåboer i Vester- och Norrbottens län att från sina områden sälja sågtimmer af minst 10 tums diameter i lilländan, med iakttagande af vissa förbehåll till förekommande af skogsförödelse. En likartad rätt tillkom genom kongl. brefvet den 20 april 1859 för Vester- norrlands län med den begränsning att den blott omfattade träd, som af skogseld skadats.
Dessa och andra i ämnet meddelade föreskrifter upphäfdes af kongl. förordningen den 21 december 1865, som närmare be- stämde utsyningsrätten å här ifrågavarande skogar.
Om skogsvården å kronan tillhörande jordbruksfastigheter innehåller nu gällande förordning angående de allmänna skogarne i riket af den 29 juni 1866, att såväl å kungsgårdar samt andra kronan förbehållna eller utarrenderade hemman och lägenheter som å boställen en regelbunden hushållning å dertill hörande skogsmark skall införas, med iakttagande, att, der denna är större än för egendomens behof å skogsfång erfordras, skogen till större eller mindre del kan komma att afskiljas för att nn- derkastas den behandling, som för kronopark är stadgad. Inne- hafvare af dylika fastigheter hafva tillagts viss rätt till den afkastning, som vid tillämpning af godkänd hushållningsplan kan, efter det gårdens behof å skogsfång blifvit fylldt, genom försäljning af skogseffekter beredas, hvarmed dock för arrendato- rer förenats skyldighet att utgöra s. k . skogsarrende. Beträffande hemman, som innehafvas med stadgad åborätt, här lemnats med- gifvande för åbo att under vissa förhållanden kunna begagna dervarande skogsmark till afsalu.
Sedan äldsta tider tillbaka torde städerna här i Sverige
hafva haft mer eller mindre betydande jordbesittningar, der
tillfälle för stadsinvånarne gifvits att idka spanmålsodling och
boskapsskötsel, likasom att bekomma nödiga skogseffekter 2).
Donationer af jord lemnades särdeles nnder 1600-talet till åtskilliga städer. Derjemte förvärfvades sådan genom köp från angränsande skattehemman 3 ).
För mänga städer, der handel och industri spelade en under- ordnad betydelse, utgjorde stadsjorden invånarnes förnämsta in- komstkälla, hvarför dess bibehållande oförruinskad för borger- skapet blef en vigtig angelägenhet. Försäkran derom här också vid skilda tillfiillen meddclats, och ännu galler oförändrad Kongl. Maj:ts den 23 februari 1789 för rikets borgerskap och städerna i allmänhet gifna förklarande att desamma ntan minsta hinder eller förfång skulle bibehållas vid dem tillagd jord, skog, ut- mark m. m. [1]
Städerna hafva städse egt full frihet att efter godtfinnande ordna hushållningen å sina skogar. Någon tillsyn af
') Enligt kongl. föroraningen den 13 jnli 1G96 angående husesyn S officers- boställen sknllc en afrerkning derstädes till afsalu få ega rum. — 2 ) Åker- och trädgårdsjord samt betesmark hade för stadssamhällena i äldsta tider större betydelse än skogsmark, enär borgarne synes haft för Tana att 8 den närbelägna landsbygen fylla sina behof ä skogseffekter. Sålunda innehöll privilegierna för Skara Btad den 24 augusti 1527 berättigande för stadsboeme att »hugga fritt wed till deras torftelige eldbrand uti nästa skog kring vid staden then rättc skogseganden ingen skada eller förderf utaf hafva, undantagande trä som i lagen förbudna stånda». 1 10 kapitlet 10 g af byggningabalken nvarstar ännu förklarande, att invånarne i städerna icke må hugga ntan lof och minne på ändras skogar, som ligga der- omkring inom en och en half mil vid 10 dalers bot. — ') Kongl. brefvct den 1 juli 1682 medgaf invånare i städer att behålla skog, som blifvit inköpt från när- boende skattebönder. 4
Skogar, hörande till städer eller allmänna inrättningar.
- ↑ Härmed må jemföras resolutionen å städernas besvär den 13 juli 1719 § 21 och kongl. förklaringen öfver skogsordningen den 5 april 1739 § 20.
