betjente eller några föreskrifter om utsyning å dessa skogar omförmäles ej i utkomna påbud och författningar om skogsvården.
I följd af nu antydda förhållande har hushållningen å olika stadsskogar gestaltat sig ganska olika [1]).
Frikostigt har visserligen staten sedan lång tid tillbaka för gynnande af industriella eller andra företag medgifvit erhållande af skogseffekter från kronoskog, men förutom de upplåtelser, som skett till berg- och sågverk, har dock gemenligen ej dermed förenats någon besittningsrätt till skogsmark, som af kronan disponerats.
Bland de företag, som emellertid kommit i åtnjutande af en sådan förmån, intager Göta kanalaktiebolag främsta rummet. Detsamma erhöll nämligen genom kongl. brefvet den 14 mars 1815 åtskilliga kronoparker och allmänningar i Östergötlands och Skaraborgs län, hvarvid fästats såsom vilkor bland annat, att skogarne endast skola användas för kanalverkets nytta, hvarföre de ej utan särskildt tillstånd af Kongl. Maj:t få försäljas, förpantas eller till någon upplåtas, med skyldighet för bolaget att till kronan hembjuda för detsamma ej behöfliga maste- och storverksträd. Dessa vilkor gälla fortfarande till efterrättelse för bolaget [2]).
Till bergverk anslagna skogar.
Vid de allmänna medgifvanden, som landskaps- och landslagarne innehålla beträffande rätt för den, som inom ett landskap eller härad bygde och bodde, att nyttja dertill hörande allmänningsjord, fästes ej något undantag för idkare af bergsbruk. Om än desamma sålunda från rättslig synpunkt synas hafva varit oförhindrade att derstädes taga nödiga skogseffekter, är det dock möjligt, att i anseende till det ödande af skog, som bergsbruket föranledde, fråga redan i äldre tider uppstått om meddelande af vissa inskränkningar uti rätt till skogsfång för bergsdriftens behof särdeles med hänsyn till inkomne främlingar, som af den gamla befolkningen näppeligen ansågos ega delaktighet uti allmänningsjorden. För att uti förevarande hänseende bereda bergsmännen, hvars verksamhet för den ekonomiska utvecklingen i landet hade den största betydelse, erforderlig trygghet, förekommer ganska ofta uti de under medeltiden meddelade privilegier, hvari bergsmännen sökte ett skydd för sin näring, förklarande, att allmänningsmark finge till bergsdrift begagnas. Så stadgar kongl. brefvet den 14 maj 1413, att bergsmännen vid Åtvidaberg erhölle enahanda frihet både med vägar, strömmar och »skogar», som bergsmännen å Kopparberget åtnjöto; och uti kongl. brefvet den 6 februari 1458 tillförsäkrades de sistnämnde fortfarande rätt att bruka alla »almindeliga skogar» och strömmar, som de i konung Kristoffers tid innehaft.
Uppå en viss allmän befogenhet för bergsmännen att å mark, som ej tillhörde enskildt hemman, ega rätt till skogsfång, hänvisar likaledes Sten Stures i privilegier för bergsmännen å Silfverberget vid Sala den 8 augusti 1512 lemnade uttalande »att efter richsens stadga skola alla hafva skog till gruffvones oppehelle som offver alla bergslager sijdvana är».
Huruvida redan under medeltiden större allmänningsskogar blifvit bergsmän inom en viss ort till uteslutande begagnande medgifna, är ovisst. Väl omförmäles uti de privilegier, som konung Magnus den 7 november 1340 utfärdade för Vestra berget, hvarmed sannolikt afsågs Lerbäcks bergslag, att dervarande bergsman skulle bekomma någon del af den omkringliggande allmänningsmarken, men denna upplåtelse hade sannolikt blott till ändamål att för de enskilda hyttelagen, hvilka uti bergslagsorter gestaltade sig i en viss öfverensstämmelse med byalagen å den öfriga landsbygden, bringa till stånd en särskild hemskog, der rättigheten till skogsfång blef hyttelagens delegare förbehållen.
De af konung Gustaf I hyllade grundsatserna i fråga om kronans rätt öfver allmänningsmark i förening med hans kända benägenhet att söka åvägabringa förvärf för kronan framlyste uti hans förordnanden till främjande af bergsbruket. Sålunda finner man uti hans till Mårten Skinnare och Anders Hansson den 23 april 1524 aflåtna öppna bref rörande uppsökande i Öster- och Vestergötland af silfver- och kopparmalmstreck, utfästelse å konungens sida, att »ther strömer eller skoger vid handene liggia som till sådan bergsbrukan behöfves, vilja wi att them skall thet ingalunda förnekas». Dertill fogades »att der sådane strömer och skogher nogrom synnerliga tillhörer, när wi ther om underviste warde skola wi skickat att thet skall blifva them utan skada hollit». Härmed må jämföras konungens den 15 augusti 1530 för bergsmännen å Salberget meddelade försäkran att de egde »hugge fritt i krononess bergsskogh så lenge han reckie kan» med tillägg att »när han all är, tå hugge huar mett annan frijt gruffvewedh ther han honum finna kan, men kolewedh hugge ingen utan skogsegandens minne».
Bergsbruk idkades under Gustaf I:s och hans söners regeringstid på åtskilliga ställen i riket för kronans räkning och der, hvarest detta var förhållandet, skedde en förvandling af den kringboende allmogens utlagor till vissa för bergshandteringen erforderliga naturaprestationer. Allmogen fick härvid skyldighet att framskaffa den behöfliga qvantiteten bränsle och virke, hvaraf följde, att några bestämda, från hemmanen afskilda skogar icke blefvo för begagnande vid de konungen tillhörande bergverken afsatta.
Dermed fortsattes emellertid ej synnerligen länge. Bergsdrift, idkad för kronans räkning, visade sig förlustbringande, hvarföre dels kronans gamla bergverk öfverlätos till enskilde, dels privilegier å anläggning af sådana allt oftare meddelades.
