Den här sidan har korrekturlästs
Hon sin blomningstid,
med dess himmel blid,
målat in i kronans frid.
Och hon höjt dess hvalf
vid en stilla fjärd,
lugn som hennes värld,
fri från stormig färd.
Hennes hjärtefred,
som blott mildhet spred,
strömmar där i skuggan ned.
Hennes rena hug,
hennes ljusa hopp,
som mot höjden lopp,
går från grenen opp.
Och till bön, som bär
förstlingssonen kär,
hvarje blad en tunga är.
Utan konstverks rang,
taflan är min skatt,
och där trädet satt,
log min vrå så gladt.
Blodet där blef lugnt,
sinnet där blef ungt,
lifvet blef ej mer så tungt.
— 13 —
