Den här sidan har korrekturlästs
Ack, han vet så väl
i sin ringa själ,
att bland stadssten svälter man ihjäl...
Under gröna hvalfven vill jag världen glömma,
som tog glädjen från mig och blott klokskap gaf.
Där med enfaldsblickar vill jag åter döma
och med barnasinn hvart väsen hålla af.
Jag på knä vill sjunka under granen där,
bedja åter "Gud, som hafver barnen kär”,
och från hjärtats sår
och från ögats tår
somna in i dröm om Edens vår.
— 22 —
