Sida:Blå oktober.djvu/21

Till det paradis, som du i världen sökte,
följde gamle ormen, fast han nu bytt skinn.
Nu omkring dig själf han sina slingor krökte
och i heta stunder göt sitt etter in.
Kunskapsträdet där bar präntbemängda blad,
men dess frukt ej än gjort anden innerst glad,
gaf blott flyktig lust,
som af drufvomust,
gyckelbild af sanninglandets kust...

Under gröna hvalfven intet bländverk fångar.
Bladen susa där din trygga barnatro.
Menlöst kring din själ hvar liten blomdoft ångar.
Fågelns enkla visa skänker där dig ro.
Där på mossig tufva är ditt örnagått,
som vår mor i längtan ofta gråtit vått.
Hvilan utan svek,
från din barndomslek,
njut och känn vår moders västansmek!

Blif ej vresig strax, om litet kryp det lyster
ned från strået kräla till din jättekropp!
Ack, det vill blott hälsa stora bror och syster
och en stund i famn på dem få klättra opp.
Fjäriln flyger glad och hviskar för sin vän,
att hans stora syskon kommit hem i gen.

— 21 —