Den här sidan har korrekturlästs
När liljan sjönk samman,
och rösen blef släckt,
och vissnade gräset
af löffall var täckt,
och hällarna stodo
i höstregnet glatta,
då grönskade ännu
din stödjande matta.
Och flingorna kommo,
och drifvan låg tungt;
men du, som jämt böjt dig,
därunder låg lugnt.
O, när jag förtrampas
och vreden vill blossa,
då skall jag dig minnas,
som ingen kan krossa,
du milda, du mjuka,
du ödmjuka mossa!
— 45 —
