Den här sidan har korrekturlästs
Ännu en gång.
.jpg){kind=small}
nnu en gång då skulle himlen blåna,
fast rymden re'n var grå och höstekall,
och solen skulle sommarskimret låna
åt sista grönskan midt bland löfvens fall...
Ännu en gång fick sista rosen lyfta
sitt hufvud, nyss i sviken längtan sänkt,
och fattig ormbunk ner i kylig klyfta
blef än en gång i ljumma flöden dränkt.
De gamla sommardrömmar åter sprungo
ur askan fram och flögo unga opp,
som när i fjärran gökens toner klungo
och trasten sjöng sin sång i tallens topp.
Det blef så godt i vankelmodigt sinne
att finna himmelen så innerst god.
Ack, det blir aldrig riktig höst där inne,
hur mycket än som där förhärjadt stod!
— 46 —
