Gamle studentens farväl.
.jpg){kind=small}
u runnnit hän med vårflods ystra fall,
min glada ungdom här vid Fyrisvall.
Förr öfver brädden steg din rikedom —
den sjönk, och nu jag ser din flodbädd tom.
Jag står vid Vasaborg i dystert mod,
där förr så mången Valborgskväll jag stod
i sång och glöd och vigde våren in.
Nu står jag stum, och falnadt är mitt sinn.
Jag står att bjuda nu den näjd farväl,
som tog den bästa delen af min själ —
min vår den tog, all fröjd förbrann till kol,
och hjärtat släckt sitt sista Valborgsbål...
Du mössa hvit, du ungdomsvårens ros,
så svann den sköna majdröm dock sin kos!
Ack, öfver dig ock rufvar höstlig dom,
som värnar taggar, men som fäller blom.
O mössa hvit! Hur lätt du en gång låg
på lockars svall, likt skum på Fyrisvåg.
Men när jag sist bar upp ditt hvita tak,
låg du så tung och kall som isig flak...
